222 ÖRLIG, PEST OCH HUNGERSNÖD,

ligare ödesmål utfärdade han i mars 1718 en cirkulärskrivelse
till landshövdingarne i riket. Däri påpekades vikten av att
åkrarna bleve besådda, och att inga nya ödesmål uppstode.
Fördenskull befalldes landshövdingarne att noga tillse, att all-
mogen finge köpa behövlig spannmål till utsäde. Och där
ej sådan på annat sätt kunde anskaffas, skulle den få säljas
till bönderna från kronomagasinen. VWVidare ålades socknen
att mot lagstadgad ersättning plöja upp åkrarna åt dem, som
ej hade några dragare, samt dessutom ansvara för utskylderna
för alla sådana hemman, som hädanefter råkade i ödesmål.

Men syftet med dessa förordningar vanns icke, ty villko-
ren för erhållande av kronospannmål voro för hårda för de
fattiga bönderna. I stället uppstodo nya ödeshemman även
under år 1718, dock ej i så fruktansvärt stort antal, som man
skulle kunnat tro. Procentuellt sett hade detta antal i Älvs-
borgs län under åren 1700—1718 ej växt värre än från 3,85
till 5. De flesta ödegårdarna lågo i Redvägs och Kinds fög-
deri, där över hälften av samtliga hemman blivit öde. Men
att märka är, att fögderiet redan år 1700 hade över hälften
av länets ödeshemman inom sina gränser. I allmänhet var
det naturligtvis länets högst belägna och magraste jord, som
blev öde.

Var det folkbrist i landet?

Hur såg det ut i Sveriges bygder mot slutet av den stora
ofreden? Vad fingo främlingar, som reste genom landet, för
intryck? Lade de märke till någon i ögonen fallande folkbrist?

De la Motraye, som på våren 1716 besökte vårt land, kunde
nästan icke få annat än små flickor till vägvisare och skjut-
sare — »till den grad»>, säger han, shar kriget decimerat den
manliga befolkningen».

Den vittre holländaren van Effen, som år 1719 reste genom
södra Sverige upp till Stockholm, skildrar i brev till en vän
i hemlandet sina intryck alltifrån den stund, då han landade
på Skånes kust. Han och hans kamrater mottogos vänligt
av folk på stranden. »Dessa svenskar voro», säger han, »av
sådan ålder, att den yngste tycktes vara sextio år. Alla hade
de stort vitt skägg, torra men kraftiga lemmar, livliga ögon,
