Karl XII försvarar Stralsund.

Stor och oskrymtad var deras glädje över att åter ha
honom hos sig, över att han oskadd undsluppit »alla
de intriger, som hans ovänner spelat vid Ottomaniska hovet».
Lika oskrymtad var ock fiendernas förskräckelse. »De veta»,
heter det i en kännares skildring från denna tid, »att han är
i stånd att med fåtaliga trupper företaga och genomdriva,
vad andra icke skulle försöka sig på med stora arméer.»
Men snart hade Sverige två nya fiender mot sig. Det
var Preussen och Hannover, som genom freden i Ut-
recht fått fria händer att mera odelat ägna sig åt förhål-
landena i Norden. Hannover var en särskilt farlig fiende,
därför att dess kurfurste, Georg I, sedan 1714 även var
Englands konung. Vad Preussen beträffar, hade denna makt
länge vacklat mellan Karl XII och hans fiender. Dess kur-
furste, som år 1701 antagit konunganamn, hade nämligen
haft svårt att bedöma, på vilken sida de största fördelarna
stodo att vinna. Ej ens efter Sveriges olycka vid Perevo-
lotjna var den saken klar, ty Preussen hade mycket att be-
fara av Rysslands växande makt, som hotade att rubba
jämvikten i Norden, och för övrigt kunde ju ett rysk-tur-
kiskt krig hastigt nog kasta om situationen igen.
Under året 1713 hade dock freden i Utrecht, kapitulationen
i Tönning och Turkiets fredsslut med Ryssland sänkt våg-
skålen så mycket till Sveriges nackdel, att den dåvarande
preussiske konungen, Fredrik Vilhelm I, på hösten tog
ett första steg i avgörande riktning, i det han lät sina
trupper besätta Stettin, alldeles som hannoveranska re-
geringen året förut gjort med Verden. Efter hand be-
mäktigade sig Fredrik Vilhelm sedan hela Pommern söder

I(ARLS hemkomst väckte nytt hopp hos hans undersåtar.
