244 EFTER HEMKOMSTEN.

vägen dit. Då skyndade Karl XII med en avdelning kaval-
leri före sin huvudarmé.

På prästgården låg den gode överstelöjtnanten och »kosede
sig» och anade icke argan list. Han hade icke gjort så mycket
som att sända ut en enda patrull på den väg, som över fjällen
ledde fram till gården, utan hade nöjt sig med att sätta ut en
skiltvakt på själva gårdsplanen. Men till hans olycka var det
just vägen över fjällen, Karl X II valde.

Vid 11-tiden på aftonen blev Bräggemann störd i sin goda
sömn. Hans skiltvakt hade nämligen överraskats av den
obehagliga anblicken av en svensk ryttare. Överstelöjtnanten
upp i nattmössa och tofflor och får se, att gården vimlar av
svenska dragoner! Nu bär det i väg till granngården, där hans
löjtnanter ligga inkvarterade med en del manskap, och en
korpral efter honom med uniformspersedlarna i hand. Här
får Bräggemann krigardräkten på, och sedan fortsättes
språngmarschen upp till en annan gård, där en större avdel-
ning norrmän är inkvarterad. Där låter han röra trumman
för att kalla sitt folk till sig. Men det skulle han inte ha gjort,
ty svenskarne, som i mörkret förut inte kunnat följa de fly-
ende, hade nu bara att gå efter trumvirvlarna. Och så kunde
de i lugn och ro omringa överstelöjtnant Bräggemann, hans
bägge löjtnanter och ett 70-tal man, som gåvo sig utan att
lossa ett skott.

Svenskarne gjorde sig nu i sin tur hemmastadda. Men
det höll på att gå dem lika illa, ty de hade ingen aning om
att det låg norska trupper på flere gårdar i trakten. Överste
Kruse, under vars befäl Bräggemann stått, började vid
underrättelsen om att svenskarne kommit fram till Holands
prästgård ögonblickligen sammandraga sina spridda trupp-
avdelningar. Men han hade för bråttom och gåv sig i kast
med fienden, innan han fått tillräckligt med folk samlat. Med
kraft anföll han emellertid vid 5-tiden på morgonen och
kastade tillbaka de svenskar, han först stötte på. Men dessa
fingo förstärkning, och kung Karl själv skyndade till med en
i hast hopsamlad liten skara och kastade sig in i handge-
mänget. Då blev det en annan lek. Manligt kämpades det på
bägge sidor, och många fingo bita i gräset. Ett tag höll
kungen på att bli fången men räddades av en överste. Ett
sabelhugg fick han i vänstra skuldran, men det gick icke
