FÄLTTÅGET MOT NORGE ÅR 1716. 247

Då beslöt Karl invänta öppet vatten med ty åtföljande
möjlighet att sjöledes erhålla belägringsartilleri från Göteborg.
Men elden från fästningen vållade svenskarne i staden en hel
del förluster, och mer än en av de svenska officerare, som voro
»meget lystige i Gaderne og larmede», eller som »braverede
på sin Hest i Gaderne», fick sig en norsk kula. Bönderna i
trakten visade sig också som duktiga skyttar och sköto allt
emellanåt ned svenska soldater, som voro ute och provian-
terade. En gång lyckades man infånga några dylika ssnapp-
hanar», såsom svenskarne kallade dem, vilka hade skjutit
efter kungen själv och hans följe. Man förde dem till Karl,
men han »gav vardera en dukat till mans med vänlig förmaning
att ej så mera göra och släppte dem därpå?.

Medan Karl väntade på belägringsartilleri och betydande
förstärkningar av trupper, som han beordrat till Kristiania,
inträffade en händelse, på vilken hela företaget skulle stupa.
Från Bohuslän hade en tredje svensk avdelning ryckt in i
Norge under befäl av generallöjtnant von Ascheberg,
ende kvarlevande sonen bland den berömde krigaren Rutger
von Aschebergs 25 barn. Han hade till uppgift att hålla för-
bindelsen med hemorten öppen för armén i Norge. Detta var
så mycket nödvändigare, som svenskarne icke gjort sig till
herrar över fästningarna vid Fredrikshald och Fredriksstad
utan hotades av dem i ryggen. För att kunna fylla den upp-
gift, som var honom förelagd, skulle han slå en brygga över
Svinesund, hindra all sjöfart till Fredrikshald och besätta
en del viktigare platser utmed vägen från riksgränsen norrut.
Sitt uppdrag skötte han på ett sätt, som var under all kritik.
Han ryckte väl in i Norge men lät kort därefter genom över-
drivna berättelser om norrmännens stridskrafter lura sig att
tåga tillbaka och gjorde ingenting för att hindra fienden från
att föra in proviant i sina fästningar.

Det säges, att man aldrig sett Karl så förtörnad, som när
han fick veta, hur huvudlöst Ascheberg betett sig. Hans
första åtgärd var att låta arrestera generalen och sätta en
annan befälhavare i hans ställe. Men då var det för sent att
företaga något med hans kår, ty snösmältningen hade redan
gjort vägarna ofarbara. Ascheberg fick sitta kvar i arresten
i halvtannat år, men på hustruns och prinsessan Ulrika Eleo-
noras förenade förböner slapp han till sist ifrån såväl arrest

