278 EFTER HEMKOMSTEN.

gummen, som han skänkte en präktig avskedsgåva och
följande dag lät sätta över till Skåne. De andra sven-
skarne blevo däremot kvarhållna på slottet någon tid. Den
svenske officeren blev erbjuden att gå i dansk tjänst, men
han betackade sig och blev sänd hem igen — för att där,
enligt sägnen, få med livets förlust sona, att han övergivit
sin post.

De dansk-ryska landstigningsplanerna hade fått krypa i
skrinet men hade därför ej uppgivits, ty ända in på nyåret
1717 pågingo underhandlingar mellan Ryssland, Danmark
och England om deras återupptagande. I själva verket var
dock misstroendet mellan tsar Peter och hans bundsför-
vanter numera oläkligt. Allra starkast var spänningen
mellan Ryssland och England, som hyste starka farhågor
för den växande ryska sjömakten i Östersjön.

Vad Preussen och Hannover angår, så trampade de var-
andra på tårna, när de bägge sökte utvidga sin maktställning
i Tyskland. Preussen drogs mer och mer över på Rysslands
sida, medan Danmark i det hela ställde sig på Englands.
Men ingen av de förbundna unnade egentligen Danmark
att återförvärva Skåne, ty de ville icke vara med om att
samtliga inloppen till Östersjön behärskades av en enda
makt.

Så höll då den stora ligan mot Sverige på att när som helst
falla sönder. Samma eklatanta brist på ärlighet, som Peter,
August och Fredrik IV visat mot Sverige vid det stora nor-
diska krigets utbrott, lade de nu i dagen mot varandra.
Var och en misstänkte också den andre för syften, ännu tro-
lösare än de verkliga. Och tillkomsten av två allierade hade,
som synes, ingalunda gjort förbundet fastare.

I stället för att fastare sammanknyta de förbundna hade
de dansk-ryska landstigningsplanerna alltså i hög grad för-
svagat bandet dem emellan. Efter detta var tsar Peter
beredd att sluta separatfred med Sverige, så snart han
kunde förmå Karl XII till de medgivanden, han önskade.
Och det dröjde ej heller länge, förrän underhandlingar voro

i gång.
