280 EFTER HEMKOMSTEN.

med de snällare namnen »Hiälparen» och »Frökemn», fått dem
för att så mycket bättre maskera sina onda avsikter, må
lämnas därhän.

Kaperierna voro lockande företag för oförvägna sjöbjörnar.
De tagna priserna voro nämligen enligt kaparreglementet
deras »välfångna egendom utan någon den ringaste avgift
till Kungl. Maj:t eller publicum», och försäljningen av taget
gods kunde sätta dem i stånd att utrusta nya kapare.

Hur det tillgick vid en kapning, därom finns en målande
beskrivning, avgiven inför amiralitetsrätten i Göteborg av
en svensk vid namn Lukas Lutken, som hade den oturen att
vara passagerare på ett holländskt skepp, vilket på morgonen
den 18 november 1718 blev uppbringat i Nordsjön av en
svensk kapare. Så snart holländaren kom inom skotthåll
för kaparen, sköt denne skarpt, och kaparkaptenen ropade:
»Brassa upp och sätt ut eder slupl»

Men befälhavaren på skeppet ropade tillbaka, att det var
omöjligt för stormens skull att sätta den lilla skeppsbåten i
sjön. »Alltså», fortsätter Lutken, »kom äntligen på vår skep-
pares ropande kaparens slup oss ombord och avhämtade skep-
paren med sina dokumenter, säjandes strax på stunden till
honom, att han skulle bli pris. Emellertid uppbröto de över-
komne kapargastarna alla koffertar och kistor, rövandes och
plundrandes allt vad där var uti, evad vi än kunde sätta oss
däremot. Sedan togs allt vårt skeppsfolk bort ifrån skeppet
och fördes över till kaparen.»

Kort därpå kom en löjtnant över från kaparen till skeppet.
Han bar det rätt betecknande namnet Drommel. »Med
hugg och slag samt ladde pistoler på bröstet» tvingade han
de halvnakna passagerarne att ögonblickligen gå i slupen,
vilken förde dem ombord på kaparen. Där var det nu en
annan löjtnant med namnet Wildenrad, som förde befälet.
Han var inte en hårsmån bättre än Drommel. Med fara
för sitt liv blev Lutken genom en lucka slängd ned i last-
rummet och tillsammans med sina olyckskamrater satt »uti
ett fult hål, tjänligare för svin än människor, där de höllo
vakt över oss med sablar och ladde pistoler i samfält 4 dagar».
För övrigt behandlades fångarne »miserabelt, rätt som hundar».

Kaparen förde de stackars offren till Kalvsund, två mil
utanför Göteborg. Här blevo de landsatta och fingo, ömsom
