298 EFTER HEMKOMSTEN.

för sin tappre fiende. Den ende av fångarna, som råkade illa
ut, var björnen, som uppförde sig så bestialiskt, att man
måste avrätta honom. Varefter man lär ha gjort sig ett gott
mål på det trogna djuret.

Tordenskiold framförde i ett brev till Karl X II sitt under-
dånigaste tack för den »generösa nåds, Hans Maj:t bevisat
hans ringa person, och lät på samma gång konungen förstå,
att värdet av Hans Maj:ts nådebevis skulle fördubblas, om
han ville visa även det storsinta ädelmodet att till Torden-
skiold återställa det tagna godset. Ägaren skulle däri se ett
bevis på att Hans Maj:t satte värde på »en mot sin konung
trogen tjänare och ärlig soldat, bland vilkas tal jag med tiden
hoppas få bliva räknad>, skriver Tordenskiold.

Det var inga småsaker, det här gällde, ty det strandade
godset värderades till 300,000 riksdaler. Men för en så fri-
kostig furste som Karl XII var detta om möjligt en ytter-
ligare anledning att återställa det till den forne ägaren. In-
nan Karls befallning hunnit utföras, hade dock konungen
stupat, och sedan föll saken i glömska.

I Köpenhamn blev Tordenskiold mera snävt behandlad
än av sin ridderlige motståndare. Fredrik IV lät honom
vid deras första sammanträffande veta, att attacken på
Strömstad varit någonting utanför allt vad rim och reson
hette, och fråntog sin forne gunstling befälet över Nordsjö-
eskadern. Men Tordenskiold gav sig icke utan lyckades få
saken undersökt av krigsrätt. Domstolens utslag blev så
långt ifrån fäöllande, att det i stället gick ut på att Torden-
skiold gjort sitt bästa och snarare förtjänat åtal, om han un-
derlåtit angreppet på Strömstad.

Så triumferade han åter över sina motståndare, men själv-
ständig befälhavare fick han icke bli efter detta. Han erhöll
i stället kommandot på ett skepp, tillhörande danska Öster-
sjöflottan. Och så var det för en tid framåt slut med hans
fria äventyrsliv på egen hand.

Litteratur: J. A. Lagermark, Striderna vid Vestkusten 1717 och
1718; häft. kr. 1: —
Oswald Kuylenstierna, Striderna vid Göta älvs
mynning 1717—1718; häft. kr. 1:50.
