300 EFTER HEMKOMSTEN.

ständiga kläder för. Han hade då på över ett år icke fått ut
ett öre i avlöning. »I anseende till våra sakers slätta till-
stånds, såsom Gyllenborg säger, var naturligtvis också re-
spekten för den svenska beskickningen stadd i raskt
sjunkande. Utan pengar kunde han ej heller göra som
andra främmande sändebud och »hyra aviseskrivare» utan
måste overksam åse, huru dessa »förledde den engelska natio-
nen genom osanna och bittra berättelser» om hans eget land.

Bland de hemmavarande diplomaterna var visserligen
Arvid Horn huvudet högre än de andra som politiker, men
han såg numera på den utrikespolitiska situationen med helt
andra ögon än hans konung och var därför icke användbar
för Karls syften. Direkt arbeta emot konungens krigspolitik
kunde han ju icke, men Karl tyckte sig märka ett långt
gånget passivt motstånd, och denna hans uppfattning kom
till uttryck i ett brev till Ulrika Eleonora från september
1714, däri han yttrar om Horn: »Jag känner honom, att han
är drivsam, när han griper sig an. Men jag har på några år
funnit minsta iver hos honom; han har uti intet mål vinnlagt
sig att uträtta något, vilket jag utav hans egna brev, som
han till mig skrivit, också märkt, att han allenast vinnlägger
sig till att någorlunda vara utan ansvar utan att vara bekym-
rad, att allt blir till allmänna bästa så verkställt som sig bör.
Han har ock skrivit mig till, att han i fjol sommars varit mest
hela tiden på landet och ävenså i sommar, vilket alldeles intet
är tillåteligit, särdeles när allt står illa till, så att han sär-
deles framför alla andra, som varit soldat och har krafter nog,
borde vara i dageligit arbete. Jag skriver Mon coeur i förtro-
ende allt vad som mig infaller, ber Mon coeur intet ville leds
vid, att jag är så vidlöftig.»

På liknande sätt yttrar sig konungen om några andra råds-
herrar och klandrar deras osklenmodighet» samt deras »slum-
rande och skadeliga anstalters. Men han erkänner, att åt-
skilliga i rådet dock »hava uträttat allt vad de kunnat och
förmåtta.

De högre ämbetsmännen voro sedan garamalt missnöjda
med Karls politik. De förstodo icke hans stora planer på
att lösa den östeuropeiska frågan. De sågo honom för-
kasta fredsanbud, som de tyckte vara goda, och kunde ej
tyda detta annorlunda än som bevis på hans omättliga
