HUR GÖRTZ SKÖTTE DET DIPLOMATISKA SPELET. 307

penningar eller omyntat guld och silvers. Förordningen hann
emellertid aldrig att träda i kraft.

På hösten 1718 var tillståndet i Sverige sådant, att Görtz
själv yttrade: »Detta kan icke bära sig längre än högst till
årets slut, så vida vi icke under tiden finna utväg att bliva
kvitt någon av våra fiender.» Glömmas må dock ej, att hela
denna tvångspolitik både av Karl XII och av Görtz betrak-
tades blott som ett tillfälligt stadium, som svenska folket
måste genomgå, till dess ett segerrikt fälttåg och separat-
fred ledde fram till lyckligare tider. Det utrikespolitiska
läget började också ljusna för det betryckta landet på ett
sätt, som gav konungen och Görtz hopp om att kunna uppnå
sitt mål.

Litteratur: J. V. Arnberg, Om upphandlingsdeputationen.
Bernhard von Beskow, Friherre Georg Henrik von

Görtz, statsman och statsoffer (Svenska akademiens
handlingar för år 1867).

Hur Görtz skötte det diplomatiska spelet.

svenska regeringen förhoppningar om att kunna uppnå

en förhållandevis fördelaktig fred. Här voro rika till-
fällen för Görtz fiffiga diplomati att göra sig gällande. Den
lade an på att spela ut den ene motståndaren mot den andre,
försöka ömsevis vinna än den enes, än den andres vänskap och
egga Georg och Peter till att bjuda över varandra. När man på
det viset fått fram det bästa möjliga fredsanbudet, kunde
man sluta fred och förbund med endera huvudfienden, Ryss-
land eller England—Hannover, och sedan med hans hjälp
slå ner den andre. Var och en i det stora förbundet fruktade
också mer än något annat att i freden bli förekommen av
de andra och sålunda gå miste om rovet. Och Görtz försum-
made naturligtvis inga tillfällen att underblåsa dessa far-
hågor. Han arbetade alltid på att öka misstron mellan de
förbundna inbördes, att inbilla dem i tur och ordning, att
en eller flere av de andra bundsförvanterna stod i begrepp
att förlika sig med Sverige.

PÅ spänningen mellan sina bägge huvudfiender byggde
