HUR GÖRTZ SKÖTTE DET DIPLOMATISKA SPELET. 311

Vad Karl XII beträffar, var han, enligt franske ambassa-
dörens uppgifter, vid denna tid mera benägen för fred med
Ryssland än med England-—Hannover. Detsamma gällde om
hans generaler och förtrogna ministrar. Ett viktigt skäl härför
var, att vid en rysk fred skulle en mängd fångna karoliner
bli fria. Till förmån för Ryssland vägde också tungt, att Peter
erbjudit sig att återlämna hela tre fjärdedelar av sina eröv-
ringar. Resten hoppades man kunna återtaga vid den revo-
lution, som väntades i Ryssland antingen efter tsar Peters
död eller dessförinnan på föranstaltande av hans son Alexej.

Tsaren befanns, som sagt, genast benägen för uppgörelse,
men han ville ha en särskild underhandling utan medlare.
I sådant fall lovade han, att fredsvillkoren skulle bli mycket
bättre, än svenskarne någonsin kunde vänta sig. Karl XII
var också med på en direkt underhandling med Ryssland,
och så kom man lätt överens om tid och plats. Till under-
hbandlingsort utsåg man Lövö i åländska skärgården. Där
sammanträffade Görtz och Gyllenborg med tsarens under-
handlare i maj 1718. På denna öde klippa ute i Östersjön
riktades nu Europas blickar i spänd förbidan på vad där
skulle beslutas.

Två månader förut hade Peter yttrat till en dansk diplomat:
»Jag vill icke gälla för en kristen furste utan för djävulen själv,
om jag nånsin haft en tanke på att svika Danmarks konung
med en separatfred.»

I Danmark blev man nu mycket ängslig, liksom man i
England och Hannover blev förbittrad. Fredrik IV funderade
ett tag på att själv söka ernå separatifred med Sverige. Men
hans mest betydande rådgivare avstyrkte. De framhöllo,
att ett närmande mellan Sverige och Danmark genast skulle
få den verkan, att antingen Ryssland eller England passade
på och slöte fred; och sedan skulle Danmark stå där hjälplöst
mot sin gamla arvfiende. I stället slöt sig Danmark nu när-
mare till England-Hannover för att icke behöva sakna rygg-
stöd i dessa onda tider.

Preussens konung var också ytterst angelägen om att få
fred och närmade sig därför Görtz. Han fruktade nämligen
lika mycket för att Ryssland skulle bli för mäktigt som för att
tsaren skulle sluta enskild fred och lämna Preussen i sticket,
så att det nödgades avstå från Stettin. Även kring Fredrik
