318 EFTER HEMKOMSTEN.

aldrig längre än till Ljungby i Kronobergs län. Där upp-
trädde forbönderna »motvilligt», och »under svåre ordesätt»
och bedyranden, att deras dragare voro utsläpade, vräkte
de spannmålssäckarna av fordonen. De mest »motvilliga»
läto säckarna ligga på gästgivargården under bar himmel;
de andra voro åtminstone hyggliga nog att slänga in dem i
byggnader på platsen. På hemvägen bröto forbönderna
ned gärdesgårdar för att få bränsle och togo med våld vin-
terfodret i gårdarna, som de färdades förbi, till sina dragare.

En månad senare skulle 20,000 tunnor spannmål köras
från Östergötland till kronomagasinen i Vänersborg och

Riksdaler år 1718.

Uddevalla, men blott omkring 5,000 tunnor blevo avsända,
och av dem stannade inemot 2,000 på olika platser på vägen,
därför att skjutskarlarne icke kunde skaffa foder till sina
dragare.

År 1718 transporterades 10,000 tunnor säd dels från
Östergötland till Vänersborg, dels från Skåne till Göteborg.
För en annan fora, som avgick från Örebro till Eda skans —
en vägsträcka av 24 mil — behövdes 5—6000 hästar, och
för en dubbelt så stor från Stockholm till samma ställe 10,000
hästar. Då nu blott 4 å 500 hästar funnos vid varje skjuts-
ombyte, måste man köra 20 skjutshåll med samma häst.
Flere gånger hände det, att böndernas tålamod tog slut och
deras förbittring gav sig luft i formliga upplopp. I juli 1718
