KARL XII:S SISTA FÄLTTÅG. 322

derlag omskapa förhållandena staterna emellan, hoppades
säkerligen nu att genom en ytterst kraftig offensiv mot Dan-
mark-Norge i ett slag förändra situationen till Sveriges för-
mån. Genom några hastiga framgångar i fält skulle hans folk
säkrare än genom årslångt diplomatiskt arbete kunna rädda
sig ur svårigheterna, ja återvinna sin forna maktställning.

Karls fälttågsplan gick denna gång ut på ett dubbelt an-
fall: konungen själv skulle med huvudarmén rycka in i södra
Norge, medan en mindre avdelning under Armfelts befäl
skulle från Jämtland bryta in i Trondhjems län.

Därmed hade Karl även den beräkningen, att danskarne
skulle nödgas draga en del av norska armén från södra Norge,
eftersom Trondhjemstrakten var nästan blottad på trupper.
Därför lät han också sätta i gång denna diversion före själva
huvudangreppet. Åtskilligt pekar också på planer från Karl
X II:s sida att sedan från Trondhjems hamn överföra trupper
till Skottland.!? Befallningen till samtliga regementen att
medföra vattensäckar av läder kan knappast förklaras på
annat sätt, än att konungen ämnade använda dem i stället
för vattentunnor på transportskeppen. Bland de svenska
officerarne diskuterades också dylika landstigningsplaner
från Karl XII:s sida.

Då norrmännen fingo klart för sig, att ett svenskt anfall
förestod, uppgjordes en fälttågsplan, som gick ut på att und-
vika fältslag -men försvaga fienden genom att göra största
möjliga motstånd vid pass och befästa platser samt ytterligare
försvåra hans framträngande genom att undanskaffa alla livs-
medel.

Armifelts tåg mot Trondhjem,

Den jämtländska armén, som var 7,500 man stark, bestod
till något över hälften av resterna av de finska trupper, som
förut under Armfelts befäl kämpat för sin hembygds försvar.
Från det egentliga Sverige voro blott jämtlänningar till häst
och fots samt hälsingar.

Den dansk-norska här, som stod i Trondhjems län, utgjor-
de omkring 10,000 man, förutom de bönder, som beväpnades.

1 Jfr sid. 308.
