KARL XII:S SISTA FÄLTTÅG. 3231

ej mer än omkring 1,000 hästar, och av dem voro endast 163
brukbara. 400 bönder saknade alldeles dragare till jordens
brukande. Armfelts energiska och oegennyttiga medhjäl-
pare, krigsrådet Frisius,! som vid denna tid blev adlad till
Friesenheim, ansåg sig dessutom nästan överallt kunna konsta-
tera, att sallmogen varit så tredsk, att de gärna låtit hästarna
fara illa, brytas och fördärvas, ja ock alldeles förloras, på det
de skulle slippa snart hem igen». Många bönder hade också un-
der vägen rymt bort från sina hästar, så att dessa »lupit här
och där vilse i skogarna, där man ej utan största möda måst
hopsamla dems.

Uttagningen av boskap hade hårt drabbat de fattigaste
hemmen, där mjölken varit ett av de viktigaste näringsmedlen.
Det var en bitter stund, när kronobetjäningen kom och under
hot om spö och fängelse tog den sista kon. Spöstraff använde
kronobetjäningen, på befallning av landshövdingen, general-
löjtnant Hugo Hamilton, även mot dem, som ej godvilligt av
sitt lilla förråd lämnade ifrån sig vad kronan fordrade av
spannmål, bröd, fläsk, fisk och andra matvaror.

Under väntan på det nödiga antalet hästar förtärde de
Armfeltska trupperna en god del av den proviant, som var
avsedd för själva fälttåget. Det var därför ej att undra på,
att Armfelt med växande otålighet såg den ena dyrbara
dagen gå efter den andra, isynnerhet som han genom kun-
skapare visste, att de norska bönderna fått befallning att
föra bort alla livsmedel från Trondhjemsbygden. — Men i alla
fall voro trupperna vid uppbrottet ganska välförsedda.

Deras marsch gick emellertid ytterst långsamt, ty den sena
snösmältningen och ett häftigt regnande alltsedan början av
augusti hade alldeles förstört vägarna. Soldaterna måste
därför reparera vägen, efter hand som de ryckte fram. Till
det arbetet uppbådades också traktens allmoge. Det tids-
krävande vägbyggandet gjorde, att trupperna ännu den 24
augusti ej hunnit längre än till Skalstugan, ett gammalt
härbärge nära norska gränsen, fyra mil från Duved. Då
Armfelt där fick höra, att den vanliga vägen ner till Ver-
dalen var spärrad genom förhuggningar, tog han en sydligare
väg över fjällen genom det s. k. Merraskaret ned till sjön

1 Se sid. 15.
