KARL XII:S SISTA FÄLTTÅG. 329

det att marschera bara så mycket som en fjärdingsväg, så
kunde man vara säker på, att det regementet blev efter.
Regementschefen lade skulden på sina officerare. Men när
kungen fick veta det, skickade han översten en fullmakt att
av- och tillsätta samtliga officerare inom regementet, vilket
tillstånd han också begagnade sig av i en viss utsträckning.

När Karl XII fick veta, att Armfelt gått tillbaka, blev
han mäkta vred och befallde generalen att »tränga igenom
alla mötande svårigheter, vilka syntes kunnat hava varit
mindre, om man i rättan tid sett sig visligare före och brukat
mera drift, än härtill skett vars. Armfelt beordrades att oför-
dröjligen anfalla Trondhjem.

Då Armfelt mottog detta brev, hade han självmant åter-
upptagit framryckningen mot Trondhjem. Genom att full-
ständigt utsuga vidsträckta områden hade det trots allt
lyckats honom att få ihop så pass mycket proviant och furage,
som behövdes för nätt och jämnt fjorton dagar. I början av
november stod han utanför Trondhjem.

Men nu hade man där fått god tid att hämta sig från den
första förskräckelsen och ordna försvaret. Förstärkningar
hade också anlänt från sunnanfjällska Norge, så att staden
nu hade 8,000 försvarare. De svenska trupperna hade däre-
mot genom utkommenderingar, sjukdomar och rymningar
smält ihop till blott 5,000 stridsdugliga krigare. Eftersom
Armfelt därtill saknade belägringsartilleri, blev slutet, att
generalen nu fann det lönlöst att våga ett försök mot Trond-
hjem. Så förgick åter en tid i overksamhet under väntan på
förstärkningar.

Den 21 november avsände han den djärve finske friskare-
hövdingen kapten Longström jämte tjugu man av hans
frikompani med rapport till Karl XII om tillståndet. På
vägen uppför Stjördalen tvingade Longström en bonde att
följa med som vägvisare. Mannen förde då den lilla svenska
truppen upp under några förhuggningar, där en del bönder
voro posterade för att avskära Armfelts förbindelser med
Stene och Skånges” skansar. Ett skott small, och Longström
föll dödligt sårad av sin häst men hade sinnesnärvaro nog
att samtidigt kasta sina rapporter och brev i älven, som flöt
nedanför. Bönderna lyckades dock sedan fiska upp dem och
föra dem till general Budde, som genom dem fick värdefulla
upplysningar om tillståndet i den fientliga armén.
