K<ARL XII:S SISTA FÄLTTÅG. 331

I sina slitna uniformer, som icke gåvo dem mycket skydd mot
kölden. Än i dag berättar man här i trakten om med vilken
begärlighet de svenska krigarne togo emot varje tygbit, som
de kunde komma över på gårdarna. Den spannmål, svenskar-
ne lyckades få, kunde de icke mala, eftersom alla kvarnar
hade förstörts av norrmännen. De fingo därför nöja sig med
att mjuka upp sädeskornen i vatten och äta dem hela. Ej
att undra på, att många blevo sjuka och dogo.

Trots dessa svåra förhållanden gjorde Armfelt vad han
kunde för att upprätthålla krigstukten. Då han en gång fick
fatt i en marodör, som brutit sig in på en gård och slagit ihjäl
hustrun samt rövat vad som fanns i huset, lät han några bön-
der i bygden föra brottslingen in till Trondhjem med anmodan
till general Budde att straffa honom efter landets lag. De
bestämda kontributionerna indrevo svenskarne visserligen
strängt, men för övrigt behandlades allmogen milt — därom
vittna såväl samtida brev och uppteckningar som ännu le-
vande sägner. — I Trondhjem var tillståndet för övrigt ej
mycket bättre än inom svenska armén. Det började bli ont
om livsmedel i staden, och den ansträngande vakthåll-
ningen samt arbetet dygnet om med att såga upp isen på
Nidälven tröttade ut besättningen och stegrade sjukdoms-
siffrorna i oroväckande grad. Slutligen var ej mer än hälf-
ten av stadens försvarare tjänstduglig.

+

Den 17 december kom från Fredrikshald ett budskap, ett
sorgebud, som föranledde Armfelt att genast bryta upp och
söka att genom Tydalen föra trupperna hem till Jämtland.

Vid Fredrikshald.

Mot vintern, då sjöar, moras och floder snart skulle upphöra
att utgöra hinder för frammarschen, hade Karl själv med
huvudarmén ryckt in i södra Norge. I slutet av oktober hade
svenskarne kommit marscherande i tre kolonner, från Dals-
land, Värmland och Bohuslän.

Andreas Rhyzelius! berättar om inryckningen i Norge från
Dalsland: »Vägen var över höga fjäll, upp- och utför branta
klippor, genom trånga stigar. Inemot aftonen kom Kungl.

1 Se sid. 270.
