KARL XII:S SISTA FÄLTTÅG. 338

cerare, de hade att bära, skulle således varsamt och försiktigt
söka att komma den ojämna vägen fram; det de ock lovade,
icke vetandes då, vem det var de skulle bära, ej heller frågade
därefter.»

På vägen till högkvarteret vid Tistedalen gick den lilla
truppen i nattens mörker vilse och kom utför en brant backe.
Därvid hände sig, att båren välvde över så, att kapporna jämte
hatten och peruken föllo av den döde. »Som det nu var klart
väder och månen uppstigen ett gott stycke över horisonten,
starkt lysande emot denna branta backe, där vi nu stodo,
så hände, att soldaterna kände kungen och under stor be-
störtning begynte att sorla och beklaga sig. sägandes till
mig: ”Det är en helt annan man, än I har sagt. Huru vill
det nu gå med 0oss?” och annat sådant mera.o

Soldaterna fingo emellertid sträng tillsägelse att icke säga
ett ord härom till andra.' Därpå fortsattes tåget till hög-
kvarteret. Där buro Carlberg och en konungens livknekt
in den döde i hans kammare, »där vix, berättar löjtnanten,
evid ett avpassat ställe på golvet, vid den ena sidan av
kammarväggen, lade vår älskade store konung död och blodig.

General Schwerin och konungens livmedicus Neumann
stodo i kammaren, bedrövade och med tårar i ögonen. Därpå
betackade generalen oss på det ömmaste, att vi så väl och
försiktigt hade fört konungen hit. Fyra vaxljus stodo på
bordet, men ingen mer än vi voro därinne; och som dörren
till kammaren, där konungen låg, stod halvöppen, så kunde
vi se, vem av de höga herrar där ingingo, och märkte ibland
de förste hans durchlauchtighet hertigen av Holstein, fält-
marskalken greve Mörner, general Diäcker med flere. Alla
voro bedrövade och fällde tårar.

Det kunde väl vara ännu ett och annat mera att anmärka
vid detta högstbedröveliga dödsfall, som denna olyckeliga
natt hände, men jag har intet [velat] berätta [annat] än endast
det, vartill jag, beklageligen, själv varit ett åsyna vittne.»

LJ

Några dagar därefter blev konungens döda kropp lagd i en
enkel kista av furu och av utvalt folk ur livgardet buren över
till svenskt område. »Där var ingen utav dem allesammans»,
säger Nordberg, »som icke med tårar steg under båren.»
