348 EFTER HEMKOMSTEN.

var, som om en fläkt av den karolinska tidens storvulenhet
gått genom Riddarholmskyrkans gravkor i den stund, då
Karl XII:s manligt ädla huvud åter fick skådas av svenske
män.

Hakan var sänkt mot bröstet, så att man strax tänkte
på det ögonblick när, som det heter i Carlbergs berättelse,
»shuvudet lutade sig så
sakta neder uti kap-
pan utan någon den
ringaste ryckning på
kroppen, som blev så
alldeles stilla liggandes,
som den förut lågs.
Den breda, högvälvda
pannan, den djärvt
böjda näsan, som ge-
nom tyngden av kud-
darna böjts ned ändå
mer, den kraftftigt skur-
na hakan — allt vitt-
nade om den impone-
rande mannakraft, som
en gång verkat i denna
förgängelsens boning;
och inför det ädla, upp-
höjda majestät, som
Karl X1I:s benbrott. Röntgenfoto 1917. präglade det ansiktet,

kunde ingen undgå att
känna, att den mannen måste ha haft en underbar kraft att
rycka människor med sig. Där behövdes förvisso inget
poserande, inget arrangerat majestät — där måste det ha
varit den storvulna människan, som mötte gensvar i något
av det bästa inom varje svenskt sinne.

Där låg han svept i tvenne enkla lärftsskjortor och med
vita handskar på händerna. En del av pannbenet var in-
sjunket till följd av skottets sprängverkan. Hjässan var
bar nästan upp till nacken, som var beväxt med ganska
långt ljusbrunt, delvis grånat hår. Munnen var halvöppen,
så att framtänderna syntes. En av dem hade han förlorat
i livstiden. De andra voro ganska nötta av hårdtuggad,

-

