356 EFTER HEMKOMSTEN.

uttalade den önskan att få ett barn med hjälten, ty hon
hoppades, att frukten av en sådan förbindelse skulle i fram-
stående egenskaper överträffa alla andra människor på hela
jorden. — Fabrice passade på att tillägga, »att de svenska
officerarne väl skulle kunna sätta upp en hel liten armé
av dylika amazoner till konungens tjänstr. Karl skrattade
hjärtligt åt skämtet.

Från Karl XII:s belackare har det gjorts stort num-
mer av att ej mindre än sex förslag till giftermål blivit av-
visade av den unge konungen. Betydelsen därav reduceras
emellertid till så gott som intet, när man tänker på att
Karl vid den tiden var en yngling på 15 till 17!/2 år, att
fyra av prinsessorna voro avsevärt äldre än han, den femte
sjuklig och den sjätte blott fjorton år.

Tegnérs ord »en skägglös dundergud» ha också spelat en
viss roll i diskussionen. De ha missförståtts därhän, att
Karl skulle ha saknat skäggväxt. Nu låter oss emellertid
Emanuel Swedenborg år 1715 veta, att konungen under
ritten från Turkiet till Stralsund låtit sitt skägg växa ut;
och vid 1917 års undersökning av konungens döda kropp
lade de närvarande märke till en tydlig skäggstubb av ljus-
brun färg på både överläpp och haka. Hela kraniet hade för
övrigt en alltigenom manlig karaktär, framträdande ej minst
i de kraftigt utvecklade ögonbrynsbågarna.

Det mest kuriösa argumentet i kampen för att göra Karl X II
abnorm är ett intyg avgivet »på ed» i september 1900 av en
artist, vars trovärdighet må tala för sig själv. Det innehåller,
att en annan målare, som varit intygsgivarens lärare, av
en tredje person fått veta, att då Karl XII:s likkista öpp-
nades, »i närvaro av Konung Carl XV, Professor Boklund
m. fl., det befanns, att Carl XII varit hermafrodits. Vem
sagesmannen nummer 1 varit, framgår ej fullt klart av in-
tyget; men eftersom artisten Boklunds namn är det enda
icke kungliga, som nämnes, tyder allt på, att det skulle
ha varit från honom den påstådda uppgiften härlett
sig.

Härvid kunna dock måhända ett par småsaker vara för-
tjänta av att observeras, nämligen dels att protokoll och
handlingar rörande 1859 års besiktning icke ha ett ord att
förmäla om att Boklund skulle ha närvarit därvid, dels att
