KAROLINER. 365

genomstacks med en värja och magen med en pik för säker-
hets skull. Dessutom erhöll han tretton smärre sår. Han
blev liggande som död, och man skulle tro, att han nu fått
nog. Ingalunda. Hans betjänt, Daniel Lidbom, fann honom,
märkte livstecken hos sin herre och skötte honom med
aldrig svikande trohet. Han uppehöll livet på Horn genom
att spruta in vin och mjölk genom ett halmstrå, som fördes
in genom öppningen efter en utslagen tand i hans nästan
igensvullna mun.

»Ehuruväl salig herrens illa blesserade och sönderkros-
sade kropp hade nu behövt mera stillhet och vila, än ett
bullersamt krig kan giva», släpade han sig dock med armén,
och fastän lam i ena sidan skulle han vara med och slåss vid
Pultava. Där fick han sitt högra ben sönderskjutet. Lid-
bom hittade reda på honom på slagfältet och blev jämte sin
herre fången samt förd till Sibirien, där de vistades i tret-
ton år. Här hjälptes de åt att uppehålla livet. Horn gjorde
korgar, och Lidbom var sadelmakare.

Hemkommen från fångenskapen slog sig Svante Horn
ned i Småland. Han var nu svag till hälsan, vilket man ju
icke kan undra på! Men icke förty, när han 1741 »fick glädja
sig åt» ett nytt krig med ryssen, nog släpade han sig med i
fält mot arvfienden, fast han var nära 70 år.

Av sina underhavande var Svante Horn dyrkad för sitt
goda hjärtelag. Hans trogne »Danjelb hade blivit som en
bror för honom. Han var Horns oskiljaktiga sällskap. All-
tid skulle trotjänaren sitta vid överstelöjtnantens högra
sida vid bordet, hur förnäma gäster denne än hade. Svante
Horn avsomnade vid ett och åttio års ålder, »en aktnings-
värd och munter man, av sträng dygd och allvarlig guds-
fruktan» — så lyder hans eftermäle.

En karolin, som varit med om att bära kung Karl.

En av Karl XII:s äkta bussar, en bland dem, som ko-
nungen tyckte om att ha omkring sig, var sergeanten vid
Livgardet Nils Frisk. Då han år 1724 erhöll avsked, in-
lämnade han till regeringen en meritförteckning, som bland
annat innehåller följande:
