1719 ÅRS RIKSDAG. 383

i Sverige. Enväldet, som allmänt ansågs bära skulden för
svenska folkets hårda lidanden, var föremål för allmänt hat.
Alla voro ense om att det måste bort, innan någon finge
bära kronan. Ja så starkt var misstroendet mot detta
styrelsesätt, att man ansåg sig ej kunna starkt nog beskära
själva konungamakten.

Med bestörtning erfor Ulrika Eleonora, att dylika tankar
rörde sig bland riksdagsmännen. Ögonblickligen samman-
kallade hon rådsherrarne för att höra, vad de visste därom,
och bad dem »säga rent ut», om även de ämnade förneka hennes
arvsrätt. |

Alla utom en rådde henne att hellre självmant uppge arvs-
rätten än vänta, till dess ständerna frånkände henne den. Då
måste envåldshärskarens dotter med grämelse ge efter och av-
lät ett brev till ständerna, vari hon förklarade sig vara över-
tygad, att varken hon eller någon annan numera ägde arvs-
rätt till Sveriges krona. Dock vore hon »icke obenägen att
framhärda vid den tröttsamma regementsbördan, om stän-
derna så behageligit syntes». Och i sådant fall lovade hon att
styra riket efter den regeringsform, ständerna komme att
författa. Till yttermera visso betygade hon, att, som det
heter, »jag i synnerhet haver en osmak för den s. k. suverä-
niteten eller det oinskränkte konungslige enväldet, det jag
alldeles förkastar och är nöjd att detsamma aldrig i eviga
tider uti Svea rike åter må införas».

Två dagar därefter, den 23 januari, valde ständerna Ulrika
Eleonora till Sveriges regerande drottning. Därefter över-
gingo de till arbetet på den grundlag, som skulle inleda ett
nytt tidevarv i vår historia. Efter en månad var den nya
regeringsformen färdig. Den förflyttade maktens tyngd-
punkt från konungen till riksdagen. Förut i vår historia
hade rådet en gång haft makten men missbrukat den och
till straff förlorat den. I stället hade därefter konungen
ensam tagit styrelsen i sin hand. Men det kungliga enväldet
hade av folket krävt ännu större offer än rådets vanskötsel av
riket vållat. Nu trodde man sig ha funnit botemedlet mot alla
missbruk av makten, då man gav denna åt ständerna. De
ägde att sammanträda vart tredje år och fingo ensamma makt
att stifta lag och bevilja skatter. Utan deras samtycke
fick konungen icke börja krig, ej heller under pågående
