DEN NYA REGERINGEN. 393

oförvarandes in, och när hon får se, vad som står på, avbry-
ter hon skämtet med dessa ord åt gyckelmakaren: »Hämta
en kudde från kanapén och lägg den under generalens hu-
vud! Han har så ofta med bror Karl vakat, när vi andra
sovit.»

I de nya förhållandena hade Ulrika Eleonora dock svårt
att anpassa sig, ty hon hade levat sig in i enväldets grund-
satser och trodde fullt och fast, att konungen hade sin makt
från Gud direkt. Den nya tiden förstod hon inte alls. Ännu
en månad efter regeringsformens undertecknande erkände
bon i rådet, att hon »ej haft tillfälle att läsa den». Och hon
lärde sig den aldrig. Ulrika Eleonora hade ej lätt för att lära.
Därför berodde hennes handlingar mera på vad för idéer hon
fått i sitt huvud, än på vad lagen föreskrev. Och när mot-
sägelser hördes från rådets sida mot godtyckliga regerings-
åtgärder, upptog hon dem otåligt som en självhärskare.

De bevekelsegrunder, som starkast bestämde hennes hand-
lingssätt, voro hat mot systersonen, som hotat beröva henne
kronan, och en gränslös kärlek till hennes gemål.

Bland rikets råd var Arvid Horn givet den främste både
i begåvning och i erfarenhet. Men Ulrika Eleonora betrak-
tade honom med samma misstro, som Karl XII visat honom
under sina sista år. Ehuru han försiktigt hållit sig i skym-
undan, när statsskickets omdaning förbereddes, misstänkte
drottningen honom starkt för att ha varit en av de drivande
krafterna vid konungamaktens inskränkande. Han var också
den av rådsherrarne, som mest bestämt vågade motsätta sig
drottningens egenmäktiga åtgärder. Spänningen mellan
dessa bägge kraftiga viljor växte, och det behövdes till sist
blott en obetydlighet, för att öppen brytning skulle inträda.
Den kom, då drottningen, tvärt emot rådets enhälliga mening,
egenmäktigt lät utfärda befallning om frigivande av ett hol-
ländskt fartyg, som tagits av svenska kryssare. Åtgärden
skedde holländske ministern till behag — han stod nämligen
mycket väl hos prins Fredrik.

Horn förmådde då sina ämbetsbröder att vädja till stän-
derna, men där fingo de inget stöd. När han nu såg, att
han icke hade sinnesstämningen för sig, beslöt han ned-
lägga det ämbete, som gav honom högsta ledningen av de ut-
rikes angelägenheterna närmast under drottningen, nämligen
