STORA OFREDENS SISTA ÅR. 395

kanslipresidentskapet, vilket han innehaft i nio år. I sin
avskedsansökan, som inlämnades den 9 april, underställde
han även Kungl. Maj:t, »huruvida han vid rådsämbetet måtte
bibehållas». Till hans ytterliga häpnad gav drottningen honom
avsked från både det ena och det andra ämbetet och meddelade
ständerna, att så skett på hans enträgna begäran. Förgäves
inlämnade han till drottningen en skrivelse, vari han förkla-
rade, att det icke varit hans mening att undandraga sig sin
tjänst såsom riksråd. Men drottningen ville ingenting förstå
utan förklarade blott: »Det är nu skett; det skall ock bliva
därvid.»

Fåfängt vädjade Horn även nu till ständerna. Han upp-
lyste dem om att han alls icke begärt avsked från råds-
ämbetet, men de visade ingen som helst lust att åtaga sig
hans sak. Sveriges främste statsman blev sålunda avlägs-
nad från allt politiskt inflytande och drog sig tillbaka i still-
het till sina gods.

Men det skulle ej dröja länge, förrän det visade sig, vilken
oersättlig kraftförlust som riksstyrelsen lidit genom bans
tillbakaträdande. Då började råd och ständer med ens vits-
orda hans stora förtjänster och förklara honom helt enkelt
»omistligs. Men fåfängt var det, att ständerna nu äntligen
lade sig ut för honom hos drottningen. De fingo blott ett
snävt och avvisande svar. Så fick Sveriges regering alltjämt
umbära den kraft i ledningen, den erfarenhet och begåvning,
som var så högst av nöden i en tidpunkt, då det bättre än
eljest behövdes män på sin post.

Stora ofredens sista år.

De ryska härjningarna 1719.

LLT starkare hade ropet på fred ljudit från svenska
Afolket under envåldskonungens sista år. Blott en hade
stått i vägen för hela nationens önskan, blott en: han
som »icke kunde vika, blott fallas. Hans krigsplaner föllo
med honom. Under nära två årtionden hade hans folk blött
bort sin styrka på slagfält runt halva Europa. Var funnos
