STORA OFREDENS SISTA ÅR. 4202

danskarne den 15 juli. Det var en svår olycka för vårt land,
ty Danmark fick därigenom det yppersta stöd för sin sjömakt
i de svenska farvattnen.

Danckwardt fick snart med livets förlust plikta för den
skamfläck, Marstrands kapitulation satt på den svenska
vapenäran. På galgbacken vid Göteborg föll hans huvud för
skarprättarens yxa, dock först sedan man länge fått vänta
på bödeln, som suttit på krogen och druckit öl och brännvin.
När den olycklige delinkventen lagt sitt huvud på stupstocken,
blev det ett pinsamt letande efter bödelns yxa, och sedan
måste den onyktre skarprättaren hugga tre gånger, innan han
utfört sitt hemska värv. Men den allmänna opinionen hade
krävt ett försoningsoffer, och det blev Danckwardt. De
övriga officerare, som deltagit i kapitulationen, straffades,
lantofficerarne med en månads fängelse vid vatten och bröd
samt kassering, sjöofficerarne med 14 dagars vatten och bröd
samt degradering.

Tordenskiold, som efter denna bragd blev befordrad till
viceamiral, hade alltjämt ett gott öga till Göteborg, vilket
ju särskilt som flottstation intresserade honom. Knappt
hade han gjort sig till herre över Karlsten, förr än han gav
sina fartyg order att avsegla till Nya Älvsborg, och på aftonen
den 21 juli 1719 började han bombardera fästningen. Som
Älvsborg var mycket svagare befäst än Karlsten, vilket an-
setts nästan ointagligt, borde det bli en lätt sak att övermanna
dess besättning. Tordenskiold lär också ha lovat sin konung,
att han skulle intaga Älvsborg lika lätt, som han »rogte sin
Pibe».

Fästningen blev också illa tilltygad av de danska kanonerna.
Men här hade Tordenskiold fått en motståndare av helt annat
skrot och korn än Danckwardt. Kommendant för tillfället
var överstelöjtnant Lillie, som förde befälet under ordi-
narie kommendantens »sjuklighet och vistande vid Medevi
hälsobrunm». Här misslyckades Tordenskiolds försök att ge-
nom parlamentärer lura kommendanten att uppge fästningen.
Lillie svarade blott, att han ämnade försvara sig, så länge
han hade kulor och krut. Han och hans folk lovade också
varandra att hellre dö än ge sig. En stor bresch, som danskarne
