DE SVENSKA KRIGSFÅNGARNE I RYSSLAND. 435

»Lille prinsen» blev väl behandlad i fångenskapen och fick
tsarens tillåtelse att resa hem. Men på vägen blev han an-
gripen av feber, och hans tillstånd blev så betänkligt, att
prästen frågade honom, om han var beredd att dö. Tjugu-
åringen svarade: »Jag dör gärna: allt i denna värld är ju
förgängligt och fåfängligt, och det gör ingenting, om man dör
några år förr eller senare.» Snart förlorade han medvetandet
och började yra. Hans tankar rörde sig oupphörligt kring
kung Karl, tills ynglingens sista strid var utkämpad.

Enligt uppgift av en tysk författare från 1700-talets bör-
jan skulle »Lille prinsen» varit påtänkt som make åt Ulrika
Eleonora och alltså kunnat bli Karl XII:s efterträdare.

I tsar Peters trivmftåg.

De svenska fångar, som tillfångatogos vid Pultava och
Perevolotjna, gingo i utblottat tillstånd sitt sorgliga öde
till mötes. Generalmajor Hugo Johan Hamilton, som ge-
nom kraftiga rytteriattacker i spetsen för Östgöta kaval-
leriregemente skyddat svenska arméns reträtt, berättar
t. ex. i ett brev: »Vid det olyckeliga Pultava förlorade jag
allt, vad jag hade, allenast på en skjorta när.»

Karolinerna fingo först marschera den 70 mil långa sträc-
kan från Perevolotjna till Moskva — blott en liten del av
vägen fingo de skjuts. Misshandel och svält måste de re-
dan från början utstå, och de trötta krigarne vågade
knappast sova av fruktan för att deras väktare skulle
stjäla ifrån dem både kläder och mat. Framkomna till
Moskva, måste de genomgå den ytterligare förödmjukelsen
att deltaga i det stora triumftåg, som tsar Peter höll den
22 december 1709.

Fångarne blevo förda fram genom sju äreportar, svilka oss,
Svea barn, till skymf och nesa uppsatte voro», såsom korpral
Erik Smepust med tungt hjärta nedskriver i sin dagbok.
»Värst av allt var dock», säger han, osatt vi uti detta vårt
elände måste se samma vår olycka för oss på alla portar,
oss till bedrövelse och vanheder mycket större och för-
skräckeligare avmålad. Dessutom måste vi ock indricka av
våra fiender, som oss åskådade, mycken försmädelse så i
ord som åthävor, vilket gick oss fast svårare till hjärtat. Dock
