436 I KRIGSFÅNGENSKAP.

måste vi härmed låta oss nöja och i stillhet hemställa vår sak
uti Den högste domarens händer, säjandes: ”Upprätta mig,
Gud, ur mina fienders händer! Giv, att på deras huvud
må lända den skam och blygd, som de margfaldelig, utan
orsak hava tillskyndat mig!” Skedde ock denna processen
med skjutande och ringande i alla klockorna kring hela staden,
så att det var ett sådant dunder och gny, att den ena kunde
knappt höra, vad den andra sade på gatorna.»

Men svenskhataren Jost Juel! gladde sig över att se
smange skiönne Emblemata eller Sindbilleder og selsomme
Positeurer afmalede til de Svenskes Forhaanelse». Ännu mer
fägnade det honom dock att se »i triumf indföres i Moschow
de svenske Generaler, Officerere, Faner og Estandarter, som
Anno 1700 störste Deelen havde ve&eret paa Sizelland ved
Humblebeek>.

Vår gamle bekante Alexander Magnus Dahlberg, som
avancerat till fänrik, sedan vi sist träffade honom, och sedan
råkat ut för olyckan att bli fången i slaget vid Pultava,
skriver om de ryska triumfportarna: »Här såg man alla de
försmädligaste målningar och spefulla inventioner, som nå-
gonsin kunde påhittas och jag omöjeligen varken nämna
eller beskriva kan.» |

Bland bilderna var en, som föreställde, hur »Hans tsariska
Maj:t i full rustning trampade ett lejon under fötterna» —
för att begagna von Weihes ord. På en annan såg man —
berättar Leonhard Kagg — »den trehövdade örn, som ett
lejon mitt i tu rivit, målader, flygandes med framdelen
bort, så att under flygandet hjärtat, lungorna och inälvorna
utfölloo. En tredje bild föreställde, hur lejonet försökte
klättra uppför en klippa, som höjde sig ända upp till himlen,
men ramlade ned och bröt nacken. Under en bild, som visade
hur storken spyr ut allt vad han ätit, stod att läsa: »Orätt
fånget illa förgånget.»

På nyårsdagen 1710 anordnades ett stort fyrverkeri,vil-
ket bl. a. föreställde ett lejon, som i vredesmod störtar fram
ur en klipphåla och griper efter två kronor, vilka hänga
i luften. Men när lejonet tar ett språng efter den första,
sänker denna sig ned till marken, och lejonet far över den.

! Se Bd IV: 462
