444 I KRIGSFÅNGENSKAP.

som kastades i en grav — jag menar till 763, som där blevo
döda.»

I Pipers dagbok finns på hösten 1712 antecknat om
dessa arma människor, att de sav hunger och svält voro tili
störste delen bortdödde, havandes allenast till uppehälle und-
fått något odugeligit mjöl, varav de dragit sig sjukdom på
halsen».

Löjtnant von Weihe förtäljer i sin dagbok, att hans olycks-
kamrater med tung black om foten under hugg och slag
drevos till så hårt arbete, att de flesta dogo därav, eller ock
omkommo de av svält. De penningar, som sändes till dem
från Sverige, stannade naturligtvis till god del i de ryska
ämbetsmännens fickor. Men även frånsett de ryska äm-
betsmännens långfingrighet, var det understöd, fångarne er-
höllo från det fattiga hemlandet, knappt tillmätt och kom
högst oregelbundet. Av brist på tillgängliga statsmedel nöd-
gades höga överheten tid efter annan vädja till den all-
männa offervilligheten i form av kollekter över hela riket
»till de fattige fångars hjälp och understöds. En dylik kol-
lekt, som upptogs 1712, motiverades med att de fångna
officerarne i Ryssland ledo »en otrolig nöd samt brist på
uppehälles. Nästan alla måste »gå nakna och skyla deras
kroppar med gamla utslitna täcken, sedan de mot sina
kläder med tårar och böner sökt få tillhandla sig kött, som
av sjuk boskap blivit av bönderna förkastats,. Och deras
mat bestod »merendels av litet mjöl, som de röra uti vat-
ten och således förtära måste, varigenom många tusenden
allaredan ynkeligen hava omkommit samt av hunger och
nakenhet förgåtts».

Det behövs ej mycket fantasi för att sätta sig in i
hur efterlängtade alla gåvor hemifrån måste vara. Ja för
mången hängde helt enkelt livet på om de skulle anlända i
rätt tid eller icke. Att låna pengar var för de allra flesta
en omöjlig sak, och de som lyckades måste ofta betala en
hårresande ränta av ända till 10 Z i månaden.

Trakasserier och övervåld.

Otaliga voro de trakasserier och våldshandlingar, som
karolinerna fingo utstå från ryska ämbetsmäns sida. En,
