1

470 ; I KRIGSFÅNGENSKAP.

Eders kongl.. Maj:t! Nore då icke ett kristligt verk,; att
jag bleve något ihågkommen för min stora trohet och det
myckna onda, jag så lång tid för fäderneslandet utstått, utom
det att jag uti krigstjänsten nedlagt all min medel, då jag
icke det ringaste efter mine föräldrar har att få, därtill mine

studier fruktlöse mig ur händerna gått, vilket jag mest av.

allt beklagar?

Eders kongl. Maj:t bönfaller jag allerunderdånigst om
kapitains avsked och därföre underhåll, ty jag är nu en

gammal man, har ett av fienden sönderhugget huvud, vänstra

axelbladet av ett skrå! illa blesserat, förutan andra svåra
pressurer; jag i fängelset av fienderna för mine olycke-
lige echapperningar fått. Det samlas nu på ålderdomen och
mig liksom dageligen trycker till graven. Min allernådigste
konung, hjälp allernådigst mig till ett nådigst underhåll,
att jag ej alldeles på mine gamla dagar måste dö bort i
glömsko och mitt förra trogna blodsarbete alldeles vara
fruktlöst i det land, för vwvilket jag likväl så gärna och
villigt vågat liv och blod!»

+

Ett lyckat rymningsförsök utfördes av löjtnant Taube
vid Östgöta kavalleri, som var fången i staden Vologda.
Han satte sig i en öppen båt och gav sig på det viset av ut-
efter Suchona och dess huvudflod Dvina på en hundramils
färd till havet. I Arkangelsk kom han ombord på ett
holländskt fartyg, som förde honom till Amsterdam, och
därifrån fick han lägenhet att komma hem. När han till
sist en gång satt i rådspurpurn, var det stolta minnen från
sin äventyrliga färd, som han kunde friska upp sig med.

k

Vår vän Dahlberg, som en gång haft sitt lilla kärleksäven-
tyr i Lithauen, blev under sin fångenskap rätt illa däran
för en vacker ryska. Härmed förhöll sig sålunda. En dag
blevo han och en kamrat på en sgata överfallna av
fem stråtrövare, beväpnade med dubiner. Vaktkarlen tog
genast till harvärjan, men de bägge karolinerna gingo löst
på banditerna så kraftigt, att dessa, illa tilltygade, måste

1 Skrot, projektil.

i|
Å

