476 I KRIGSFÅNGENSKAP.

Där fann han många gamla vänner och kamrater före sig
i fångenskap. Med dem slog han sig nu tillsammans, och
de forna vapenbröderna försörjde sig gemensamt med sina
händers arbete.

En av fångarne förstod sig tämligen bra på att sköta sjuka,
slå åder, förbinda sår och benbrott och blev av ryssarne
anlitad som läkare. Han skaffade sig dessutom inkomster
genom att försälja allehanda medicin, som han lagade till.
Ännu mera besökt blev hans apotek, när han slog sig till--
sammans med en god vän, som var både bryggare och
brännvinsbrännare.

Ett rum i svenskarnes hus med ingång från gatan in-
rättades till butik, där såväl medicin som dryckesvaror höllos |
till salu. För att emellertid slippa ha sina kunder kvar, när -
starkvarorna gjort dem otrevliga, hängde värdarne upp ett
människoskelett, som skramlade med sina knotor, då dörren
öppnades. De vidskepliga ryssarne förstodo ej, att det var
luftdraget, som åstadkom denna verkan, utan menade, att
skelettet var själva döden, som ingått kompanjonskap med
de båda svenskarne. De fingo sig också förevisad en magnet- -
nål, som satt på golvet under benranglet. När de sågo, hur |
oroligt nålen rörde sig, var gång apotekaren kom i när-
heten, förstodo de, att det måste vara dennes skyddsande. :
Att apotekären bar järnbitar i fickorna, talade han ej oml!

För herrar, som hade så mäktiga beskyddare, fingo rys-
sarne en djup respekt, och den ökades ännu mer, sedan några
trovärdiga ryssar sett döden åka skridskor i sällskap med
de svenska fångarne. Den gången var »döden» apotekaren
själv, som var ovanligt smal och skinntorr, och som vid
tillfället varit klädd i en åtsittande tröja.

Bland kunderna infann sig då och då själve guvernören,
som gärna smakade på det goda ölet. I sitt sällskap hade han
en tam björn, som också fattade tycke för ölet, och det så
grundligt, att han snart fick för vana att dagligen luffa till
ölstugan. Där blev man ej av med honom, förrän han fått
sig lite »starkt».

Denna björnens ovana beslöto svenskarne att begagna
sig av för att hjälpa Stobée på flykten.

Så länge översten hugnats med brev från sin hustru hemma
i Syerige, hade han fördragit fångenskapen med jämnmod,

