DE SVENSKA KRIGSFÅNGARNE I RYSSLAND. 489

Hennes fångenskap mildrades dock, när hon av en tata-
risk khan blev skänkt som slavinna åt hans äldre gemål.
Ett »synnerligit nådestecken» var det, som vederfors henne,
då »henne gåvos någre gamla skinnkläder, därmed att någor-
ledes skyla sin tillförne alldeles nakote lekamen». Snart
gjorde hon sig genom sina »gode manér» och de »vackra
kvinnoslögder», som hon lärt hemma i Sverige i vävstolen
och vid virknålen, mer och mer omtyckt av furstinnan.

Nu fanns bland svenskar, som gått i rysk tjänst och
blivit fångna hos kalmuckerna, den förut omnämnde styck-
junkaren Renat,! som genom sina kunskaper i artilleriväsen
och europeisk krigföring gjort sig högt skattad av khanen.
Med honom ingick fru Brigitta äktenskap. Då Renat änt-
ligen år 1733 lyckades utverka tillstånd av khanen att jämte
sin maka få följa med en rysk beskickning, som skulle åter-
vända till Petersburg, fick hon sent omsider vid 50 års ålder
återse det efterlängtade fäderneslandet, som hon i sin tidiga
ungdom lämnat. Hon hade då med sig tre kalmuckiska
tjänarinnor, Altan, Iamankiss och Sara, vilka hon lät under-
visa i den kristna läran, och tredje adventssöndagen år
1735 blevo de döpta i artillerikyrkan i Stockholm — Renat
hade nämligen blivit befordrad till löjtnant vid artilleriet.

Men fru Brigittas återstående dagar blevo ej många. På
våren 1736 vigdes hennes »trötta kropp» till vila i svensk
jord.

Sorgebudskap och glädjebud.

På våren 1719 kom budskapet till de skingrade karo-
linerna om dödsskottet vid Fredrikshald. Då fanns det många
ryssar, som hånade dem i deras sorg, sägande: >»Käre sven-
skar, sjunger oss ena viso om edert Zion, och varest eder ko-
nung ärl»—»Mem», tillägger en karolin i sin dagbok, »vi måtte
vara såsom en döv och höra intet och såsom en dumbe, den
Sin mun intet upplåter. Vi voro tyste och måste fräta vår
Sorg uti oss.> När man läser de uttryck för sorg, som fångna
karoliner nu anförtrott sina dagböcker, så förstår man
Hast, vad Karl XII varit för dem. Ett troget uttryck för
vad de kände var en vers, som ryttmästare Kagg återger

1Se sid. 463.
