DE RYSKA KRIGSFÅNGARNE PÅ VISINGSBORG. 497

med fångarne, fingo de ordentligt underhåll, och några klago-
mål förspordes icke vidare.

Rymningsförsök hade naturligtvis ägt rum redan före den
nämnda stora revolten, dess hellre som det icke saknades till-
fällen att återvinna friheten. Det var ju heller inte så lätt
att få tillräckligt med folk för bevakningen, och de bönder,
som skötte denna, hade ej andra vapen än spjut. Att komma
ut ur fängelset var för övrigt just ingen svår sak, ty fönstren
voro utan galler och vallarna låga. Men att sedan taga sig
bort från ön blev svårare. Somliga rymlingar blevo också
efter en tid infångade där, sedan de ställt till diverse ofog, men
andra lyckades verkligen taga sig över sjön.

Bättre ordning blev det dock på hösten 1716, när fångarne
ställts under militär bevakning, men rymningar förekommo
fortfarande. Så hände sig en vinternatt i början av påföljande
år, alt fyra ryssar kastade sig över vallarna. De vakthavande
soldaterna kunde ingenting se men avlossade skott åt det håll,
varifrån bullret hördes. En av flyktingarne fick sig en kula
och blev på platsen, men de tre andra undkommo över isen.
Deras frihet blev dock kortvarig, och vid återkomsten till
Visingsö mottogos de med spö. De voro icke de enda, som
vid den tiden lyckades komma över Vättern, och det fanns
rymlingar, som lyckades behålla friheten i månader, ja år.
På våren 1718 infångades några förrymda ryssar, vilka länge
arbetat hos bönder i Östergötland och Småland, ja även hos
präster och adelsmän. En hade t. o. m. tjänat hos en länsmanl!
En kosack, som greps på hösten samma år, hade då i över ett
års tid vistats hos sin hustru, vilken förut varit gift med en
svensk soldat. Liknande var förhållandet med en annan ryss,
som länsmannen tog vid samma tid.

Längst på väg kommo en rysk sergeant och tio meniga,
vilka rymde i juli 1717. En av dem hade någon tid tjänstgjort
som oxdrivare och kände därför rätt bra till vägarna. Genom
att hålla sig gömda i skogarna om dagen och vandra om nat-
ten lyckades de obemärkta taga sig fram till Västervik.
Där lade de sig till med en liten båt och rodde i fyra dygn
utan annan föda än två bröd. I mycket medtaget tillstånd
uppnådde de Hoburgen på sydligaste Gottland i den glada
tron, att befrielsens stund nu var kommen. De hade nämligen
