Gråkoltar och pietister.

de genomträngda av den religiösa stämning, som lidan-

dets hårda skola väckt till liv, och som givit dem kraft
att härda ut med sin tunga lott. Det var ett innerligare
fromhetsliv än det, som rörde sig inom den förstelnade och
trångbröstade ortodoxa kyrkan, för vilken lärans renhet var
det viktigaste av allt. Att vara en kristen var för de orto-
doxa en plikt, men för pietisterna blev det en i y cka.
För alla de millioner människor, för vilka känslan betyder
mer än det torra förståndet, blev det ett ljuvligt evangelium
att få trygga sig till Kristi försoningsdöd på korset och lyssna
till det enkla och för alla små fattbara budskapet »Kom,
som du ärb

Den ortodoxa kyrkan såg emellertid en fara särskilt i
pietisternas böjelse för att samlas till privata uppbyggelse-
möten, s.k. konventiklar. Där läste man böner, sjöng
andliga sånger och utlade bibelordet, men det betänkligaste
var, att den som ledde sammankomsterna ofta var en lekman.
En osympatisk egenskap hos pietisterna var deras benägenhet
att fördöma även oskyldiga nöjen och i fariseisk egenrätt-
färdighet skilja »de väckta», såsom de enda verkligt kristna,
från »världens barm.

Dyningar av den pietistiska rörelsen hade dock nått Sverige
långt före krigsfångarnes återkomst. Redan på Karl XI:s
tid hade pietismen från Tyskland kommit över till svenska
Pommern. I anledning därav utfärdade konungen är 1694
ett edikt, vari de tyska provinsernas invånare varnades
för »kätterska, farliga, misstänkta och anstötliga talesätte
och för hemliga konventiklar. Skulle någon »låta satan för-
leda sig» att bryta mot detta påbud, vore det vars och ens
plikt att angiva den motspänstige inför vederbörande kon-

NÄR de fångna karolinerna återvände från Ryssland, voro
