DET FINSKA VEMODETS SÅNGARE. 515

ynglingen vara dömd att ensam lida, då allt omkring honom
var glädje?

>Så är den sorgetid för mig nu åter inne,
då andra träda in i sina glädjedar»,

klagar han, då han går bland »de lövbeklädda träden» och hör
näktergalen båda vårens ankomst.

Men på botten av hans själ ligger dock den ödmjuka re-
signation, som hjälper honom att finna en tröstegrund, att
»glädjas i sin sorg&». I undergivenhet under sitt olycksöde
målar han för sitt inre som motsats till jordelivets förgäng-
liga vår bilden av en evig vår, vilken aldrig skulle följas
av någon höst. Den våren bidar han av hela sin själ. Och till
sist, när lidandet alltmer utmattar honom, blir längtan efter
döden och den eviga ron den allt behärskande stämningen i
hans poetiska vårbetraktelser.

>Var blir du, bleka död?
Vi skyr du den, dig söker?»

utropar han på våren 1725.

Men ännu i fyra långa år skulle den dödsmärkte sångaren
få bida och draga sitt kors med tålamod, innan han fick
»psova sött i frids. Sina känslostämningar nedlägger han i
sjukdomsbetraktelser, innerliga, rörande vittnesbörd om en
själ, som genom lidande och prövningar luttrats till en nästan
änglalik renhet.

Freses sista större dikt, hans »Passionstankar», är i mycket
besläktad med den pietistiska Sionssången, som också med
förkärlek fördjupade sig i Kristi lidandes historia. Den
pietistiska poesin »hade liksom passionsblomman sprungit
fram ur Kristi blods. Jesus, »min Jesuss, »söte Jesus, min
själaväm, var brudgummen, den troende själen bruden,
och kärleken mellan dem tecknas i glödande färger. »Den
pietistiska sången drunknar i Jesu blod. Det går en sårfeber-
stämning genom det hela.» Den har också påverkat Frese.
Vid sina skildringar av »Kristi lidandes gruvelighet»> försjun-
ker han helt i betraktelser av Jesu blodssvett och blodssår
och hans själsmarter i örtagården. Den plågade skalden
fann däri en rik uppbyggelse och en tröst i sitt eget lidande.
