520 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

händer. Och vid 1720 års riksdag fick han ett kraftigt bevis
på ständernas sympati, då adeln med stor majoritet valde .
honom till lantmarskalk.

Från denna stund var Arvid Horn den man, som det
först och främst gällde att vinna, om planen på prins Fred-
riks tronbestigning skulle få framgång. Prinsen begagnade
också första tillfälle att närma sig Horn, och mellan dessa
båda män började en underhandling, vars resultat blev, att
prinsen lovade återinsätta Horn i rådet, om han själv bleve
konung. Det var inget annat att göra för konungaparet än
bita i det sura äpplet.

Efter en del bearbetningar bland riksdagsmännen var
planen mogen för genomförande. Prins Fredrik avgav en
skriftlig förbindelse att antaga de villkor, riksdagen behagade
föreskriva, och blev därpå av riksens ständer den 24 mars
1720 vald till Sveriges konung i kraft av hans »betygade
ömhet om fäderneslandet, stora kunskaper i krigssaker samt
mångfaldiga andra härlige förmåners. Ja så hette det på
officiellt språk. Karl Gustav Cederhielm, som var en ivrig
anhängare av hertigen av Holstein, gav nog ett fullödigare
uttryck åt mångas tankar inför den högtidliga akten genom
följande kvicka epigram:

»Kung Carl vi nyss begravt. Kung Fredrik nu vi kröna.
Så har vårt svenska ur nu gått från XII till IL»

Villkoren för att Fredrik skulle få kronan utgjordes av
ytterligare inskränkningar i konungamakten, vilka till största
delen voro föranledda av Ulrika Eleonoras egenmäktiga
styrelseåtgärder. Särskilt blev konungen hädanefter vid
ämbetsutnämningar mera beroende av rådets flertal. De
nya bestämmelserna infördes i 1720 års regeringsform,
en reviderad upplaga av 1719 års regeringsform. Den nya
regeringsformen skulle i över ett halvt århundrade bli rätte-
snöret för Sveriges styrelsesätt.

Den s. k. suveränitetseden upprepades naturligtvis
i den akt, genom vilken Fredrik förklarades för konung;
och den engelske ministern, som var närvarande vid hans
kröning, omtalar, med vilken känsla och övertygelse denna
