528 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

om att konungen stod bakom det hela. Detta märktes också
på diskussionen, under vilken ett sådant yttrande fälldes,
som att ifall någon utom bondeståndet sökte betjäna sig av
detta enfaldiga stånd till något anslag mot ständernas frihet,
så borde en sådan genast tagas för huvudet.

Det svar, som de tre högre stånden gåvo bönderna, syftade
också lika mycket högre upp. Det utgjordes av en skarp före-
ställning om vådan av deras företag, vilket ej heller kunde vara
Hans kungl. Maj:t, »vår milda och rättvisa konung», behagligt,
då man besinnade de kraftiga och härliga löften, som han låtit
inflyta i sin konungaförsäkran. Där hade konungen ju för-
klarat sitt »särdeles misshag och onåd» mot envar, som honom
till behag föresloge någon ändring i regeringsformen i
syfte att »stillskynda Hans Maj:t större makt och myndighet».

Men bönderna voro tjurskalliga och hade just icke blivit
mera resonabla efter det bleklagda nej, som medstånden vid
samma tid gåvo dem på en förnyad anhållan om säte och
stämma i sekreta utskottet. Snart fick man veta, att en
ny skrivelse från bondeståndet i ämnet om konungamaktens
utvidgning »kokades tillhopa uti ett visst hus». Det var tyd-
ligt, att bönderna hade rådgivare, som uppeggade dem till
dessa »skadeliga och omogna försök», och man hade sina miss-
tankar riktade åt bestämt håll. Men länge fick man forska
förgäves.

Det dröjde också med frambärandet av böndernas nya
skrivelse, vilket mest berodde på att Hans Maj:t själv börjat
tappa modet.

Men det fanns på annat håll de, som inte tappade intresset,
och det var herrarne i sekreta utskottet. En dag i början
av maj lyckades de också i sina strävanden att komma bön-
dernas hemliga rådgivare på spåren. Hos en notarie i stän-
dernas kontor, vid namn Dahlén, fann man ett utkast till
böndernas svar på de andra ståndens föreställningsskrift.
Men ej nog därmed: man fann också ett utkast till en annan
skrivelse, som var avsedd att avgå till konungen i bonde-
ståndets namn. Genom den uppdrog man åt honom samma
makt och myndighet, som Sveriges konungar ägt, »förrän
suveränitetsnamnet kom i bruk>.

Dahlén blev genast tagen i förhör, och den som »upp-
spanat banemannem fick en belöning ur riddarhuskassan.
