530 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDE

ty detta innebar ett erkännande av att hertigen räknades som
medlem av svenska kungahuset. Med denna titel följde också
förmånen av en årlig pension om 50,000 daler s. m. från
Sverige. Konung Fredriks vädjan till den trohet, riksens
ständer svurit honom och hans gemål, var lika vanmäktig
som drottningens harmsna protest mot att hennes undersåtar,
såsom hon uttryckte sig, tänkte »sätta någon pretendent
bredvid oss att oroa dem och oss med allehanda intriger».
Hennes förklaring, att hon aldrig i livet skulle giva sitt sam-
tycke till en sådan riksolycka, blev blott en ropandes röst.

Denna framgång stegrade i hög grad den holsteinska och
ryska politikens förhoppningar. Deras närmaste önskemål
var nu att få hertigen förklarad för svensk tronföljare. Tsar
Peter tänkte ett slag på att utöva väpnad påtryckning, och
på sommaren 1723 var han redo att besöka Sverige med en
rysk flotta, som hade hertigen ombord. Men först ville han
genom sin minister i Stockholm känna sig för hos hertigens
vänner i Sverige, vilket intryck de trodde att en dylik kraft-
åtgärd skulle göra därstädes. Den ryske ministern fick en-
stämmigt det svaret, att både hertigens och tsarens inflytande
endast skulle taga skada därav. Då avstod tsaren från
eskaderbesöket, och den ryska flottans verksamhet inskränktes
till en kort segling i Östersjön, som fick namn av övningstur.

Men Peter sökte på andra vägar nå sitt mål att få hertigen
förklarad för svensk tronföljare. För att till den ändan
riktigt binda Sveriges politik vid Rysslands föreslog han ett
närmare förbund de bägge rikena emellan. Etfter en del för-
beredande privata diskussioner mellan Holsteinska partiets le-
dande män och ryske ministern framlade denne ett förslag till
förbund, åtföljt av en hemlig artikel, som skulle tillförsäkra
Karl Fredrik tronföljden i Sverige. Men ej nog med det: med
översvallande moskovitisk älskvärdhet lovade Peter att
i sådant fall på allt sätt understödja sin blivande måg samt
garantera, att Sveriges fria statsskick upprätthölles. Han
föregav sig nämligen ha rätt, ja rent av skyldighet att sålunda
ingripa i Sveriges inre förhållanden i kraft av en paragraf i
Nystadska freden, som sedan skulle länge spöka i den svensk-
ryska diplomatien. Det var den ryktbara $ 7. Från svensk
sida var den tvärtom tillkommen för att hindra tsaren från all
inblandning i våra inre angelägenheter, men genom ett »för-
