534 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

Men de ivrigaste holsteinarnes hemliga avsikter med be-
skickningen var ett annat, än det man föregivit. Dem låg
det mest om hjärtat att i Cederhielm skaffa hertigen en skick-
liglig rådgivare och stödja både hans och Katarinas makt.
Deras önskemål voro alltså mera holsteinska än svenska.
Nu gällde det, vilken av dessa båda synpunkter Cederhielm
i själva verket skulle taga till ledtråd för sitt handlingssätt.
Det skulle i sinom tid visa sig. Han satte sig emellertid snart
i respekt i Petersburg, ett vackert vittnesbörd om den forne
krigsfångens duglighet.

Holsteinska partiet triumferade. Inom Sverige fanns det
efter 1723 års riksdag på allerhögsta ort ej mer någon mot-
vikt mot partiet. Konung Fredrik gjorde ej vidare något för-
sök att spela en självständig roll. Han tycktes numera ha all-
deles förlorat hågen för regeringsärenden och infann sig
sällan i rådskammaren. Inte kunde det vara något nöje
att sitta där, menade han, då han fann »sexton preceptorer»
för sig där. När han understundom kom dit, var det van-
ligen för att befordra någon av sina gunstlingar. Med jakt
och galanta äventyr slog han ihjäl tiden. »Han jagar och
jagar, till dess han själv blir jagad ur riketi, yttrade till
och med en av hans ivrigaste anhängare. Den berömde
politikern Axel von Fersen karakteriserar honom i sina me-
moarer kort och gott sålunda: »Konung Fredriks lynne var
böjt till vällust och Dess själ till lättja.»

Fanns det då ingen svensk man med makt och inflytande,
som behjärtade faran av att Sveriges politik skulle tjäna andra
intressen än Sveriges egna? Jo, i Arvid Horn hade landet
ett värn för en sund nationell politik. För honom stod det
klart, att vad som nu kokades ihop ställde Sverige i ett far-
ligt beroende av den gamle arvfienden. Vänskap med
Ryssland var han angelägen om att bevara, ty Sverige behövde
i lugn och fred hämta krafter; men en rysk drabant finge
hans land icke bli. Det var dock ett högst farligt steg, han
tog, när han nu beslöt bjuda det holsteinska partiet spetsen,
ty han stod så gott som isolerad i Sveriges rådskammare.
Han yttrade själv, att hela hans parti vid den tiden bestod
av hovkanslern von Diben, hans trognaste medhjälpare
inom kansliet.

Men det höll dock på att växa fram en svensk folkstämning,
