536 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

bjudan till Sverige att ingå i Hannoverska förbundet, och
nu började mellan partierna en kamp, vars utgång skulle
för en lång tid framåt avgöra över den svenska politikens
riktning. För dem som önskade frigöra vårt land ur det
ryska beroendet erbjöd sig här en lockande utsikt att bevara
Sveriges självständighet genom anslutning till ett ansett
förbund, som aldrig kunde bli farligt för vårt nationella obe-
roende. Men i svenska riksrådet arbetade holsteinarne med
händer och fötter däremot, och detsamma gjorde Cederhielm
från Petersburg. En omständighet, som verkade ofördelaktigt
för den hannoverska alliansens sak även bland de mera san-
sade i Sverige, var minnet av den engelska flottans overk-
samhet på den tid, då den skulle ha hjälpt Sverige mot Ryss-
land. Här hade också Holsteinska partiet funnit ett agita-
tionsämne, som det utnyttjade till det yttersta. Men å andra
sidan begick den ryska diplomatin förlöpningar genom när-
gångna frågor, hotelser och en förmyndarton, som ej kunde
annat än reta folk.

Faktiskt växte också dag för dag Arvid Horns inflytande
såväl inom som utom rådet, visserligen nästan omärkligt
men säkert, och han kunde teckna sig till godo den ena lilla
segern efter den andra över det nyss nästan allsmäktiga mot-
partiet. Kampen blev seg och fördes mest i små skärmytslin-
gar, men för en sådan kraftmätning i det tysta och stilla
med stora mål i sikte på långt håll var Horn som klippt och
skuren. Hur skickligt begagnade han sig ej av varje liten
blotta, som motståndarne gåvo sig själval Hur mästerlig
var han ej i att avvända varje farligt förslag eller åtminstone
trubba av de riskablaste följderna därav! Med små omärkliga
manipulationer ledde han Sveriges politik in i en annan fåra,
än holsteinarne tänkt sig, utan att dessa ens visste om, att
han var hertigens och Rysslands motståndare. Att han dock
icke ville gå ryska regeringens ärenden, fick denna klart be-
sked om, när man sökte locka honom med livländska gods.
Då betackade sig den redlige mannen.

När ryska regeringen såg, att stämningen var på väg att
svänga om, började den först locka med anbud om subsidier
och när detta slog slint, hota med rustningar. Men det
blott retade alla fosterlandsvänner och drev de moderatare
anhängarne av holsteinske hertigen ut ur partiet. Och själ-
