538 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

landet. Han blev själv av rikets första stånd vald till lant-
marskalk, och sekreta utskottet fick en sådan sammansätt-
ning, att han där hade majoriteten på sin sida. Dock var denna
ej större, än att den mycket väl kunde gå förlorad genom Hol-
steinska partiets undermineringsarbete med intriger och smäde-
skrifter mot kanslipresidenten.

Men då svarade Horn med att spela ut sin stora trumf:
han lät till sekreta utskottet överlämna Vellingks egenhändiga
utkast angående låneunderhandlingen i Berlin. Det verkade
ögonblickligen. Utskottet lät ställa »den gamle räven» under
bevakning av militär. Man försäkrade sig om alla hans papper,
som man kunde komma åt, och en särskild kommission till-
sattes att döma över honom.

Och vad Horns politik beträffar, kände han med sig, att
han hade sina papper så klara, att han blott skulle vinna på
att låta sekreta utskottet läsa dem. Utskottet fick också gå
igenom alla protokoll och brev rörande Hannoverska för-
bundet. Det tog tid, men det var nyttigt, ty efter den grund-
liga kännedom, man sålunda fick om alla handlingar i målet,
kände sig litet var av utskottets ledamöter övertygad om
att Horn handlat i bästa överensstämmelse med Sveriges
intressen, då han närmat sig västmakterna. Det hjälpte icke,
att ryske ministern bjöd fördelaktigare villkor än den franske
och engelske. Och när ryssen trodde sig kunna med hotelser
ge mera eftertryck åt sina anbud, åstadkom han raka mot-
satsen och stärkte blott sekreta utskottets sympatier för väst-
makterna. I mars 1727 fattade utskottet sitt avgörande beslut
att antaga Englands och Frankrikes erbjudande. Den 14
mars undertecknades ett fördrag mellan dem och Sverige,
i kraft varav de tre makterna skulle bistå varandra med
hjälptrupper eller penningar, i händelse någon av dem bleve
anfallen. Dessutom lovade Frankrike och England att år-
ligen i tre års tid betala till Sverige 50,000 pund sterling var-
dera.

Långvarig och skarp hade striden varit om övergången
från det ryska systemet till västmakternas förbund. Endast
steg för steg hade Horn kunnat driva saken framåt. Men sedan
huvudsaken en gång var vunnen, blev motståndet allt svagare,
och segern kunde lättare fullföljas. Visserligen hoverade sig
holsteinarne igen, när ryssarne försökte utöva hot genom trupp-
