544 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

hopp om framtida belöningar. Bland dem var en gardist
och en skräddare, av vilka den senare enligt Dästers påstå-
ende skall ha betingat sig att bli kungligt råd, när Hans
Maj:t åter komme i sin härlighet.

Efter daljunkerns berömda föredöme hittade den nye tron-
pretendenten också på att skriva ett brev till »alla sampteli-
ge, redelige dalekarlar, så höga som låga», och lova dem stora
förmåner, om de ville befria sin »sgambla stamfader Carolus?
ur fängelset och stå honom bi, såsom de fordom bistått
Gustav Vasa.

Med detta brev gav sig en tjänstvillig trädgårdsmästare
upp till Dalarne. Men ingen enda av de riksdagsmän och andra
mera framstående personer, som han språkade vid, tycks
ha satt någon tro till Dästers påståenden. Dock togo en del
saken så pass allvarsamt, att de voro böjda för att till Stock-
holm skicka ombud för att undersöka förhållandet.

Men den som gjorde slag i saken, var överstelöjtnant
Leijonhufvud vid Dalregementet. Han hade genom en soldat
fått vetskap om att en man reste ikring och gav sig ut för
att ha ett egenhändigt brev från Karl XII till samtliga all-
mogen i Dalarne, och att mannen i fråga »redan skolat bragt
någre av den enfaldige och snart förförde hopen uppå åt-
skillige galne tankar». Leijonhufvud kastade sig genast i en
släde, tog med sig länsmannen och ett par andra personer
och satte efter trädgårdsmästaren, som på vägen till Mora blev
upphunnen och tagen i förvar. Därpå förhörde landshöv-
dingen honom, och de dalkarlar, som hjälpt honom på väg,
fingo sig ett skarpt förmaningstal. Men de undskyllde sig
med sin »»fåkunnog- och enfaldighet».

När rapporterna om vad sig i Dalarne tilldragit kommo inför
regeringen, blev konung Fredrik själv mer än lovligt förfärad
och fruktade storligen, att det skedda kunde »vuti hela landet
förorsaka en stor irring bland det gemena folketo. Myndig-
heterna fingo befallning att genast arrestera de personer
i huvudstaden, som voro inblandade i saken, och anställa
förhör med dem. De dalkarlar, som verkat för Dästers sak,
fingo resa till Stockholm för att med egna ögon förvissa sig
om, att den föregivne Karl XII icke var den verklige hjälte-
konungen. De fingo med sig en gammal avskedad soldat
från Dalregementet, som ofta både sett och talat med den
