ARVID HORN PÅ HÖJDEN AV MAKT. 549

år med rikare erfarenhet av livet och människorna än de
flesta. Ett förnämt och ståtligt yttre och en imponerande
värdighet i uppträdandet gjorde honom till typen för en
aristokrat. Men på samma gång höll han på gammaldags
enkelhet och fromhet. »Han imponerades, säger Geijer,
sgenom en värdighet, som var naturlig, och en gudsfruktan
och välgörenhet, som gärna gjorde sig offentliga. Han for
med penningpåsar i sin hand för allmosors utdelande, bad
enligt forntida bruk var gång det klämtade, och lät varken
ministrars eller det mest lysande sällskaps närvaro avhålla
sig från att med hela sitt hus på knä göra den sedvanliga
aftonbönen.» — Gärna gav han på äldre dagar sina tankar
en religiös omklädnad. Hans politiske motståndare hatt-
chefen Axel von Fersen har i sina memoarer för eftervärl-
dens räkning utbroderat Horns fromhet med en högst tro-
värdig historia, om att han »ofta syntes med sönderslitna
benkläder på knäna, dem han sade sig hava uppslitit under
sina andäktiga böner för konung och fosterland».

Främmande sändebud framhålla i berättelser till sina re-
geringar ofta och med förundran Horns redbarhet och otill-
gänglighet för mutor, en sällsynt dygd på hans tid.

Själv aristokrat, stödde Horn sin makt i främsta rummet
på högadeln och de högre ämbetsmännen, vilka trots klass-
indelningens fall ännu ägde ett ansenligt personligt inflytande
på riddarhuset. Och den lust att göra opposition, som fanns
bland den stora massan av unga civila och militära ämbets-
män, vågade sig knappast fram på riddarhuset, då kanslipre-
sidenten själv satt där som lantmarskalk, imponerande och
mäktig men på samma gång milt och förbindligt avväpnande
en och annan hetsig ungdom. För övrigt låg ju den verkliga
makten hos utskotten, främst det sekreta, och när det gällde
att välja bisittare i dem, var det inte lätt för unga män i
verken att opponera sig mot de kandidater, som deras för-
män behagade föreslå — åtminstone inte så länge valen för-
siggingo genom öppen omröstning. En annan sak skulle det
bli, när en gång lågadeln genomdrev, att sluten votering
vid dessa val infördes på riddarhuset.

Men även inom de ofrälse stånden hade Horn fasta för-
sänkningar. Hos prästerna vann han genom sin strängt
ortodoxa religiositet starka sympatier, särskilt bland den
