552 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

arbete på «de många inre uppgifter, som förelågo, utfördes
i sällspord endräkt och harmoni.
Litteratur: Gustaf Horn, Arvid Bernhard Horn.

Vilhelm Erik Svedelius, Arvid Bernhard Horn

(Svenska akademiens handlingar för 1878 och 79).
Sven Grauers, Arvid Bernhard Horn 1: 1664—1713.

Sveriges krafter växa under Arvid Horns
och ständernas vård.

den sällsynta endräkten, lyckliga år, de lugnaste och

lyckligaste, som vårt land på länge upplevat. Ett
gagnerikt samhällsarbete hade trätt i de uppslitande parti-
stridernas ställe. Under denna tid av inre och yttre vila får
Sveriges folk hämta krafter igen till fredliga bragder efter
krigsårens våldsamma överansträngning. Som ett vittnesbörd
om vilka gräsligheter detta arma folk i somliga landsändar
haft att genomgå, må anföras ett utdrag ur rådsprotokollet
för den 28 april 1720.

Då uppläste statssekreteraren Barck en böneskrift från
riksdagsmännen för Dal, vari de »högeligen beklaga all-
mogens äländiga och usla tillstånd i landsorten och för den
skull anhålla, att Kongl. Maj:t i nåder täckes undsätta dem
med spannmål, samt att dem måtte förunnas att nyttja barken
av trän på allmänningarne av kronoskogarna.

Herr riksrådet Rehnsköld berättade, att det vore en obe-
skrivelig nöd och jämmer hos detta fattiga folket, och att
de måste svälta ihäl, där de icke bleve undsatta.» I enlighet
med hans förslag beslöt rådet låna allmogen i Dal intill
1,000 tunnor havre. »Dessutam, heter det, »bör ej heller
vägras allmogen att nyttja barken på allmänningarne, där
de den betarva till att släckia deras hunger med.»

En vacker motbild till denna dystra tavla av nöd och
lidanden skapas genom den nyväckta idogheten och före-
tagsamheten efter kriget. Snart börja byggnader åter resa
sig ur gruset av nedbrända städer, de ödelagda bruken få

DE år, som följde på 1727 års riksdag, voro, tack vare
