564 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

flit undervisas.>» Nödiga medel till utgivande av abc-böcker
och katekeser på bägge språken funnos redan anslagna.

Men ständerna inskärpte också vikten av att såväl veder-
börande superintendent som prostarne utövade en noggrann
inspektion »så över prästerskapets i Lappmarken samt
skolemästarnes lära och leverne som ock lappebarnens
upptuktelse och anförande till kristeliga dygder,. Utan
en sådan inspektion bleve »alla förordningar, ehuru nyttige
och härlige de ock kunna göras, alldeles onyttige samt alla
omkostningar, som härpå användas kunna, fruktlöse».

Den kungliga förordning, som blev frukten härav, utkom
samma år. Där förbjöds bl. a. att under pågående marknad
sälja eller utskänka brännvin åt lapparne. Vid tingen 1732
och 1733 tillfrågades lapparne, huruvida de ej önskade full-
ständigt brännvinsförbud. Men de anhöllo i stället att få
som förut köpa sig brännvin till husbehov, eftersom »de hela
året igenom intet få annat än vatten att förfriska sig med».

Deras fattigdom förbjöde dem nämligen att förskaffa sig
»andra förfriskande vätskor,såsom öl, mjöd eller eljest behage-
lige viner, pressade av druvor, till deras hälsas vidmakt-
hållande och understöd». De behövde följaktligen brännvin
för att »lindra alla de besvär och olägenheter, med vilka männi-
skolevnaden eljest på den orten ifrån det ena året till det
andra besväras; och är följaktligen brännevinet, måtteligen
brukat, dem intet mera skadeligit än andra nödige varor,
som borgerskapet tillföra, nämligen mjöl, salt, tobak m. m.»
Ja de »höllo oförgripeligen före, att sådan must förutan, som
är drypande landsens fetma i Norden, ett mer än sorg- och
ängsligt leverne ibland dem bliva skulle». Åtminstone an-
höllo de att få förse sig med så mycket av denna »must», som
de kunde »betarva för sig och husfolket under påkommande
sjukdom eller om deras hustrur råkade i barnsäng, emedan
de vid sådana tillfällen ingen annan likör hava att tillgå,
som eljest förorsaka kan någon ändring uti deras natur eller
dem understödja». Men den som »annorlunda än till medicin»
brukade brännvinet, borde »med rätta få umgälla sina för-
brytelser och överflödighet».

År 1740 utfärdades emellertid totalt brännvinsförbud för
Lappmarken, varav följden blev smyghandel och lönnkrögeri.
Så klagade magistraten i Torneå i en skrivelse till veder-
