SVERIGES KRAFTER VÄXA UNDER ARVID HORNS VÅRD. 577

Planer på ett svenskt västindiskt kompani.

En dag mot slutet av 1727 mottog konung Fredrik ett
brev från en viss baron Tiesenhausen i Aachen, vilken tidi-
gare haft förbindelser med Sverige. Det innehöll en plan
att göra konungens stater för alla tider till de mest blomstrande
i världen och Fredrik I:s regering »ännu mer odödlig» genom
de stora fördelar, som tack vare konungen skulle tillfalla »en
så länge tryckt och försvagad» nation. Den gode baronen
anförtrodde nämligen Hans Maj:t i djupaste hemlighet,
att han kände till ett land i Västindien, som var så rikt på
guld och silver, att man ur 100 skålpund malm dragit fram
60 skålpund ren metall. Ja det skulle ge fyra gånger mer än
Perus guldgruvor. Han hade fått hemligheten av en vän i
Holland, som vistats på platsen och var villig att följa med en
svensk expedition dit. För egen del begärde de båda vännerna
blott 30,000 riksdaler i årlig ränta och en gratifikation i
rent silver i proportion till vinsten. Tiesenhausen slutar sitt
brev med de tänkvärda orden: »Historien lär, att flere furstar,
som förkastade Kolumbus” råd och anbud, gåvo Spanien
tillfälle att draga fördel därav. Här är fråga om en lika viktig
och mycket säkrare affär, emedan sagde Kolumbus reste på
en lös förhoppning, medan min vän däremot talar av egen
erfarenhet och sakkunskap.»

Frågan blev hänskjuten till en särskild deputation, som upp-
drog åt svenska sändebudet i Holland att göra sig närmare
underrättad om både Tiesenhausen och hans vän. Den senare
befanns vara en kunglig preussisk »skyddsjude», vid namn
Simon Abraham, som var bevandrad i »prober- och skilje-
konstens. Mannen hade rest mycket i norra Syd-Amerika,
och det kröp småningom fram, att det av Tiesenhausen åsyf-
tade landet var kuststräckan närmast öster om floden Ori-
noco. Men hans hemlighetsfulla tal om guld och silver
hade blott varit bildligt: det vore i kraft av sin bördiga
jordmån, som landet skulle ge en avkastning av 60 94.
Om Tiesenhausen hade svenske ministern för övrigt inhämtat,
att han »svävat världen runt» och utan tvivel befann sig i
»slätta omständigheter». Juden föreföll att vara en vederhäf-
tig man, som menade uppriktigt.

Närmaste följden blev, att svenske ministern fick order
att betala de båda herrarnes skulder i Amsterdam och expe-
