578 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

diera dem med ett fartyg till Sverige. Dit anlände de också
efter en äventyrlig resa på hösten 1728. Här meddelade
Simon Abraham, att det land, han åsyftade, ägdes av en
greve av Hanau, vilken fått det till skänks av holländarne
och nu vore villig att sälja det. Han trodde ej, att hela
härligheten skulle kosta ens så mycket »som ett medel-
måttigt gammalt stenhuss».

De svenska myndigheternas intresse svalnade dock något,
när man fick vetskap om att affären förut erbjudits både
franska och engelska kronan utan att locka någondera tillräck-
ligt. Ännu mera avkylande verkade det faktum, att greven
av Hanau fått området blott såsom län av holländska kom-
paniet och aldrig fullgjort sin skyldighet att inom tolv år
kolonisera det. Men det påstod Simon Abraham sig icke ha
vetat om. Och efter allt att döma talade han sant. Emellertid
strandade naturligtvis hela planen på detta faktum. Kungl.
Maj:t hade ej lust att kosta mera pengar på förslagsställarne.

Projektet var dock ej därmed bragt ur världen. Simon
Abraham träder i förbindelse med svenska affärsmän, som
hålla på att bilda Ostindiska kompaniet och umgås med planer
på ett västindiskt, bland dem Henrik König, Jonas Alströ-
mer och Niklas Sahlgren. De bli så intresserade, att de i
september 1731 avsände ett skepp till Västindien med upp-
gift att undersöka kustlandet öster om Orinoco och att
träda i förbindelse med infödingarne därstädes.

Resan går lyckligt, och kaptenen lyckas inleda samtal
med en indianhövding, som uttrycker sin önskan att träda
i förbindelse med Sverige. Hövdingen skickar också några
presenter till konungen av Sverige, och till tecken på den
ingångna vänskapen överlämnar han till den svenske kap-
tenen ett rep med tolv knutar, innebärande att han inom
tolv månader väntar besök av ett annat svenskt fartyg. —
I Västindien skaffar sig kaptenen den värdefulla under-
rättelsen, att ön Tabago norr om Trinidad utanför Orinocos
mynning för tillfället är herrelöst land.

Efter expeditionens återkomst till Sverige var intresset
en tid mycket starkt för en svensk kolonisation av landet
öster om Orinoco och av ön Tabago. Men när det kom till
kritan, ville intressenterna i Västindiska kompaniet icke
riskera pengar därpå, förr än staten själv kunde taga
