588 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

ten med om, och så får den kunskapstörstande ynglingen änt-
ligen börja de studier, som han under åratal längtat efter.

Men Fållnäs låg långt ifrån Vansta. För att komma sin
lärare närmare flyttade Polhem år 1684 över till förstnämnda
plats, där prästmannen skaffat honom anställning. Men fröj-
den blev kort, ty efter ett halvt år blev prästen befordrad till
en annan trakt.

Till sin lycka blev emellertid Polhem snart bekant med kyrko-
herden i Sorunda, som var ej blott en lärd utan också en god-
hjärtad man. Och så får man nu dagligen se den unge inspek-
toren vandra till prästgården för att få undervisning ilatin. I
sju månaders tid vandrade han den vägen varenda dag, i alla
väder och i alla väglag. Det var nära två mil fram och tillbaka.

Kyrkoherden märkte snart, att han fått att göra med en o-
vanlig begåvning, och sände ynglingen till Uppsala med en re-
kommendation till professorn i matematik. Polhem var då
tjugufem år gammal. Nu fick han riktigt fördjupa sig i sitt
älsklingsämne; och det gjorde han med sådan framgång, att
universitetets rektor kunde vitsorda, att Polhem hade få likar
i matematik och fysik. Men så hade han också använt sin stu-
dietid med enastående flit. Han berättar själv, att han aldrig
sov mer än tre timmar om dygnet. I början föll det sig väl
besvärligt, men, som han säger, »sedan nöden och vanan satt
naturen i ordning därmed, befant jag mig mycket mera munter
och kvick att fatta och lära allt, vad som förekom, än någon-
sin tillförene». Ty, påstår han, »det är isynnerhet till märkan-
des, att hjärnan av ingenting blir mera skämd och till sin
tjänst odugelig än för mycket sovas.

Uppsalavistelsens värde för Polhem låg dock ej enbart däri,
att han fick fördjupa sig i matematik och fysik: för den forne
ensamsittaren från en avlägsen vrå av Södertörn var det ock-
så en stor lycka att komma i beröring med framstående män
i olika levnadsställningar. Därigenom blev han införd i de
mångskiftande intressen, som besjälade det bildade Sverige.
I rikets äldsta universitetsstad drömdes den tiden vackra
drömmar om vårt lands forntid och framtid, och den ypperste
bland alla dem, som tänkte stort om Sverige, var Olof
Rudbeck, vars lågande entusiasm och starka praktiska in-
tressen säkert gjort ett kraftigt intryck på ett så mottagligt
sinne som Polhems. Rudbeck har också yttrat sig mycket
