DEN SVENSKA MEKANIKENS FADER. 589

berömmande om Polhems begåvning och kunskaper. Med
vidgade vyer och ett allsidigt intresse för mänskliga spörsmål
gick den unge mekanikern från universitet ut i livet igen.

Särskild uppmarksamhet hade han under sin Uppsalatid
väckt genom att sätta i gång ett konstur, som fanns i domkyr-
kan. Det hade förfärdigats av en Vadstenamunk vid namn
Petrus och ansågs som ett underverk bland ur, ty det skulle
visa icke blott dagens timmar utan också årets dagar, solens
och månens gång samt några astrologiska funderingar om pla-
neternas inflytande på de olika veckodagarna. »Skulle visa»
— ty verket hade aldrig blivit riktigt färdigt eller åtminsto-
ne aldrig gått ordentligt. På över hundra år hade ingen urma-
kare vågat röra vid det. Nu tog Polhem itu med att reparera
urverket. Men det gjorde han så grundligt, att sav det gamla
uret fanns ej mer kvar än mästarens första tanke». I stället
för att det förut måst dragas upp på flere ställen, inrättade han
det så sinnrikt, att en enda uppdragning var nog, och efter den
gick verket i hela sex veckor. Tyvärr förstördes det märkvär-
diga uret vid den stora eldsvåda, som övergick Uppsala år 1702.

Genom Polhems mekaniska snille hade ett arbete, som ingen
under århundraden kunnat åtaga sig, blivit på två års tid
fullbordat av en enda man. Det var därför givet, att ryktet
om den nye undergöraren skulle hastigt spridas, och så fingo
höga vederbörande ögonen på denna lovande begåvning. Allt-
sedan Louis de Geers dagar voro de ekonomiska intressena
i vårt land framför allt inriktade på bergshanteringen,
och det var därför helt naturligt, att målsmännen för denna
näringsgren skulle vara de första att söka tillgodogöra sig
Polhems uppfinningsförmåga. Problemet framför alla andra
var att åstadkomma största möjliga kraftbesparing inom det
tunga arbetet med gruvdriften.

För bergskollegium fick Polhem nu utarbeta en modell till
ett s. k. uppfordringsverk för malm. När den nya maski-
nen var färdig, blev den förevisad på Stockholms slott för
rikshushållaren konung Karl XI själv, som under tre timmars
tid beskådade den »med nådigaste välbehag».

Ett och samma verk förde malmen från brytningsplatsen
till schaktet, genom detta upp i dagsljuset och fram till hyttan,
där tunnorna tömde sig själva medelst bottnens öppnande.
Sedan gingo de tomma tillbaka till gruvan att hämta ny malm.
