604 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

En skallgång i mindre skala blev av regeringen påbjuden
på sommaren 1723 i anledning av en skrivelse från in-
byggarne på ön Tjörn i Bohuslän med klagan över den skada,
de ledo därav, satt deras får och småfänad av de månge där
varande skadedjur årligen till en stor myckenhet fällas och
uppätas,, vilket man ansåg bero på att där, i olikhet mot
andra trakter av riket, icke brukade hållas skallgång. I
anledning därav fick landshövdingen av Kungl. Maj:t befall-
ning tillse, att jägeribetjänterna flitigt anställde skallgång
såväl på Tjörn som på Orust, och att samtliga inbyggare på
dessa öar skaffade sig jaktnät samt annat mera, som vid
skallgång behövdes.

k

Varför straffar samhället? Det var en av de viktigaste
frågorna vid överläggningarna om 1734 års lag. Den all-
mänt gängse åsikten överensstämde med den mosaiska
lagens bud: »Öga för öga, tand för tand.» Straffet skulle vara
en vedergällning och drabba förbrytaren med samma
lidande, som han tillfogat en annan. Man hade så stark
respekt för den mosaiska lagen, att därifrån insattes t. ex.
det stränga budet: »Den som bannar sin fader eller sin moder,
han skall döden dö.» Ty man menade, att om ej »Guds lag»
följdes, så skulle dess hämnd för oförsonade synder komma över
land och rike. Dock blev vid sidan därav insatt det lindrigare
straffet av en månads fängelse vid vatten och bröd eller spö-
slitning. Det blev i själva verket detta, som tillämpades.

Man hörde också en annan mening om straffets uppgift
ytiras bland ständerna: »Straffet är intet allenast för den
brottsliges skull utan ock till en varning för andra.
Ur den synpunkten yrkades på bibehållande av gatlopp,
därför att så många måste närvara vid denna sorts avstraff-
ning. Den tillgick så, att uppbådad allmoge, 100 man med
käppar i händerna, uppställdes på två led, mellan vilka
brottslingen drevs fram under ett slag från var och en. Men
detta straff blev nu avskaffat på yrkande av bönderna, för
vilka det utgjorde ett drygt besvär, isynnerhet under sånings-
och skördetider. Det framhölls också som föga hedersamt
för verkställarne: en bonde, som ena året varit herredagsman,
