ö12 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

av Preussen och Danmark, ja av själve tsar Peter men givit
dem alla korgen!

Genom starka påstötningar från prästerskapets sida skall
Horn ha föranletts att privat göra konungen några föreställ-
ningar med anledning av hans förhållande till fröken Taube.
Men hur snäll och medgörlig konung Fredrik än var i fråga
om sina konungsliga rättigheter — när det gällde hans kär-
leksaffärer, kunde den gamle vällustingen bli som en retad
tiger. En som fick lära känna Hans Maj:t från den sidan, var
generallöjtnant Ludvig von Saltza, som var överkommendant
i Göteborg. Han hade en ung och skön dotter, och henne
träffade konungen på en bal, som Göteborgs borgerskap till-
ställde för Hans Maj:t. Men hon skulle icke få bli den kunglige
flickjägarens byte — det ämnade fadern bli man för.

För att skydda henne mot konungens närgångenhet,
skickade han bort henne till hennes moster, en gammal
generalska med skinn på näsan, som bodde på ett gods nära
Strömstad. Kung Fredrik spårade emellertid upp sitt
villebråd även där och reste dit under förevändning att jaga
— vilket han ju också ämnade göra! Men varken med den mest
utsökta artighet eller med dundrande hotelser mot generalskan
lyckades han få så mycket som se en skymt av det efter-
traktade villebrådet. Skummande av raseri återvände han
till Göteborg och gjorde där allt för att komma åt den tred-
skande fadern för hans ämbetsförvaltning. En undersökning,
företagen alldeles oförberett, skulle väl i allan dar kunna
bringa någon skavank i dagen. Alla fästningarnas förråd
blevo kontrollerade, krutförrådet uppvägdes, och en brist på
— 8 lod var allt, som kunde luktas upp. Tablål

Att blanda sig i konung Fredriks kärleksaffärer var alltså
som att röra vid ett hett järn. Det fick också Arvid Horn
erfara. Vid slutet av 1731 års riksdag var det en känd sak,
att kanslipresidenten fallit i onåd på allerhögsta ort.

Det var inte roligt för honom att se sina politiska motstån-
dare nästla sig in i konungens gunst. Han beslöt då att genom
en avskedsansökan pröva, hur pass fast hans ställning var.
Denna anhållan kunde nog också ha fog för sig. Horn började
bli gammal och hade ej samma smidighet och ihärdighet
som förr att följa med växlingarna i det diplomatiska schack-
