616 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

Då började Frankrike befara, att de ryska vapnen alltför
snart skulle bli lediga att bistå Österrike. Då blev också
Sveriges ingripande med ens mera eftersträvansvärt.

Men de svenska statsmännen voro nu varnade genom po-
lackernas opålitlighet och Frankrikes förut ådagalagda lik-
giltighet. Casteja åter blev allt enträgnare och föreslog, att
Sverige skulle sända 10,000 man till Stanislavs hjälp mot
subsidier, vilkas storlek han erbjöd Sverige att själv föreslå.
Ett så frikostigt anbud kunde svenska regeringen ej lämna
obesvarat. Men när den ryckte fram med sina villkor, fann
fransmannen dem för drygt tilltagna. Faran för att den ryska
övermakten skulle tillväxa alltför mycket på Polens bekost-
nad syntes emellertid svenska regeringen så betänklig, att
ständerna borde få yttra sig över frågan om det franska för-
bundet. Därför beslöt man sammankalla dem till i maj 1734.

Den officiella anledningen till riksdagskallelsen var, som
sagt, de utrikes förhållandena. Men det fanns också en sjuk
punkt i den svenska statskroppen, som krävde behandling.
Det var oenigheten mellan konungen och majoriteten inom
riksrådet. Det hade nu gått så långt, att man å ömse sidor
kände behov av att vädja till högre instans. Horn hoppades
kunna med ständernas hjälp befria sig från det Gyllenborgsk-
Höpkenska kotteriet genom en räfst angående särskilt Karl
Gyllenborgs olagliga ingripande i befordringsfrågor.

Men dessa män å sin sida gingo med förhoppningar på att
komma åt Horn. Det artade sig till en betydelsefull kamp
mellan den gamle beprövade ledaren av Sveriges politik och
hans stridlystna fiender. Maken till spänning inför en
stundande politisk kraftmätning hade man aldrig sett bland
Sveriges folk sedan det nya statsskickets tillkomst.

1734 års riksdag.

Horns inflytande på riksdagens ledning var nu förminskat
därigenom att sluten omröstning införts på riddarhuset vid
de val, som avgjorde utskottens sammansättning. Därmed var
den fulla konsekvensen dragen av klassindelningens upp-
hävande.

Horns ovänner förmådde visserligen icke komma åt honom,
men hans attack på Gyllenborg hade ej heller någon framgång.
Fast det visade sig, att denne flere gånger överträtt sin plikt
