6191 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

sfast Eder ringa tjänare stannade till framemot slutet av
juli, fingo vi under hela vår vistelse där icke uppleva en enda
dag, då vädret förtjänade att kallas sommarväder. Jag vet
ju inte, om det sedan, efter vår avfärd, kom någon sommar —
Gud vets, suckar han. Att turkarne gåvo sig av hemåt i
slutet av juli berodde på att de då började befara, att Öster-
sjön snart skulle frysa tilll

Vid ankomsten till Stockholm blevo främlingarne i en
kunglig kaross »under utomordentliga hedersbetygelser»
förda till de kvarter, som anordnats för dem. »Under denna
vår färd» skriver Said, »var tillströmningen av åskådare så
stor, att icke blott husen och taken utmed vår väg voro
överfulla utan människor voro uppradade ända upp i tack-
lingen på de vid kajen liggande gallionerna, så att varje
skeppståg påminde om en druvklase. Och allesammans —
såväl de utmed vägen uppställda soldaterna som de personer,
vilka blott voro där såsom åskådare — svängde sina hattar
i luften, när de fingo se oss, och ropade med en mun på sitt
språk: ”Gud, den högste, förläne osmanernas padisjah ett
långt liv Härvid trummade man samtidigt på en massa
trummor och blåste på en mängd horn av ett slag, som kallas
trumpeter, alltmedan dundret av ett sextiotal kanoner steg
upp emot himmelen.»

Några dagar därefter foro turkarne i högtidlig procession
till audiens hos konung Fredrik. Vid den festmåltid, som
Hans Maj:t sedan anordnade för dem i det kungliga palatset,
vederfors vår sagesman den äran att få taga plats vid konung-
ens sida, »en utmärkelse» — försäkrar han — »som aldrig
förut kommit något sändebud till deb. Hans Maj:t var älsk-
värd och skämtsamt anlagd.

Följande dag överlämnade Said såsom gåva till konungen
sen häst med full mundering jämte två handhästar och till
drottningen en dyrbar packe schalars. Några dagar senare
framlämnade han till kanslipresidenten Arvid Horn det brev,
han medfört från storvisiren. »Jag väntade därefters, fort-
sätter han, i en å två veckor på svar, men när det alltjämt
icke märktes minsta tecken därtill, begav jag mig resolut till
kanslipresidentens hus igen och frågade honom: ”Haven I
förstått Hans höghet storvesirens brev? och vad svaren I
därpå?” Han svarade: ”Vi hava läst och förstått det; vill Gud,
